Ända sedan jag första gången byggde snökatter åt Korvas har hon infört det som krav, varje gång vi är ute. Att jag ska bygga snökatter. ”Tatt” säger hon och pekar på snön och förväntar sig att jag direkt ska skrida till verket. Spontant när man tänker på det så låter det ju inte som något problem precis och jag bygger mer än gärna katter åt min dotter, om det gör henne glad, men vad man lätt glömmer är att man är helt i händerna på vädret och kvaliteten på snön. Man kan inte bygga katter med pudersnö eller med snö som först har tinat och sedan frusit till igen. Ska man bygga katter av snö måste det vara kramsnö.

Korvas blir oerhört arg om jag inte bygger henne en katt och hon tar ingen som helst hänsyn till om snön råkar vara dålig just då. Snö som snö, tror jag att hon tänker. Förtvivlat har jag försökt förklara för henne att det inte går, genom att ta upp lite snö och försöka krama det till en boll bara för att demonstrera hur det faller som pulver till marken. Det hjälper inte. Hon undrar bara vad jag håller på med – varför jag ödslar tid på att hälla pulversnö till marken, istället för att bygga katter. ”Jag kan inte jobba med det här materialet”, säger jag åt henne, men det är som att tala till en vägg.

Då försöker jag desperat med att balansera iskockor på varandra och kallar det sedan för en katt, men det går hon inte på.  ”Två iskockor, utan öron och svans det är ingen katt. Tar han mig för en idiot?”, tänker hon.

Och så får hon något besviket i blicken när hon inser att hennes tidigare trollkarl till far, som på ett litet kick kunde förvandla snö till katter, har förlorat sina krafter. Allt han nu rör vid faller i bitar.

”Tatt” skriker hon igen, i en högre och mer förtvivlad ton.