I går natt skrek Korvas med så korta intervaller att vi bestämde oss för att ta in henne till vårt sovrum, så att alla skulle få chansen att sova en stund. Trots att hon sovit så dåligt vaknade hon klockan sex på morgonen och pratade nonstop fram till halv sju, då Lisa tog upp henne. Hon började med att prata om sina fötter och höll upp dem en och en och berättade att där var en fot. I säkert fem minuter berättade hon var hon hade sina fötter. Fem minuter är kort tid om man ska försöka förklara hur universum är uppbyggt, men för att redogöra för var man har sina fötter är fem minuter närmast en evighet.

När det väl hade satt sig, när det stod utom allt tvivel var hennes fötter befann sig, började hon förklara för Lisa var jag var, bara för att direkt fortsätta med att förklara för mig var Lisa var. ”Mamma, här är pappa. Pappa, här är mamma”. Även våra respektive placeringar gick hon igenom med största noggrannhet och tog den tid det krävdes för att budskapet verkligen skulle sjunka in. Sedan gick hon vidare till sin tröja och så vidare.

I skrivande stund ligger Korvas återigen i vår säng, av samma anledning som igår. Och det är med viss nyfikenhet, både över vilken tid det blir och över vilka redogörelser som står på tur, som jag inväntar morgonen.