När jag går och lägger mig, oftast mycket senare än jag borde, brukar jag snabbt räkna igenom hur många timmar sömn jag kommer att få. I bästa fall alltså, om inte Korvas får för sig att vakna mycket tidigare än vanligt. När jag väl har lagt mig i sängen brukar det inte ta särskilt lång tid för mig att somna. Jag har alltid varit bra på det – att somna.

Förbluffande ofta händer det att Korvas vaknar till och gnäller precis i samma ögonblick som jag håller på att somna in. De där sista sekunderna av medvetenhet, när kroppen är tung och man är halvvägs in i sömnen, då gnäller Korvas och ögonblicket är förbi. När man kommer in i hennes rum sitter hon ofta upp i sängen, med förvirrad blick. Man får intrycket av att hon inte riktigt är medveten om vad som händer. Att hon är i ungefär samma tillstånd som det man själv just ryckts upp ur, men när man har lokaliserat nappen och klappat henne lite på pannan, somnar hon om.

Själv får man börja om från början, med något sämre förutsättningar. Då får man ligga och fundera en stund innan man återigen rycks in i dvalan. Igår låg jag och funderade på när föräldrar brukar sluta pussa sina barn på munnen. Hur gamla de är, barnen alltså. Och hur det går till när pussarna upphör.

Sen somnade jag och vaknade, som man säger, på fel sida. Jag vaknade till en dag då jag tvivlar på allt. Så idag har jag burit med mig två frågor:

När, hur och varför slutar man pussa sina barn på munnen? Och gör man klokt i att försöka sova en gång till, när man har vaknat på fel sida, i hopp om att vakna på en annan – sida?