I måndags hade vi vår vän Lina hemma på fika. Hon hade kakor med sig och så drack vi kaffe.

Förutom kakorna hade Lina sin lilla energiska hund Alva med sig, som Korvas väldigt gärna ville umgås med. Korvas var försiktig och gjorde först några tafatta försök att klappa henne och lade sig sedan nära och bara tittade. Efter ett tag fick hon för sig att hunden kanske helst ville bygga med lego. ”Giko” kallar hon det för. Så Korvas drog fram sin legoplatta och erbjöd försiktigt hunden en kloss. När Alva inte tog emot den prövade Korvas med en annan färg. Kanske skulle en röd kloss falla hunden i smaken. När hon inte tog emot den heller prövade Korvas med en gul och så vidare, men Alva var helt enkelt inte den sortens hund som tycker om att bygga med lego. Hon är för rastlös kan man tro, eller så är det typiskt hundar att inte gilla lego. Det kan man inte veta, om man aldrig har provat. Tanken har inte ens slagit mig. Jag har kliat dem bakom öronen och tagit ut dem på promenader, men jag har aldrig försökt med lego.

Helt fördomsfullt har jag bara förutsatt att det här med lego inte är någonting för hundar. Korvas förutsätter ingenting. Hon ville bli kompis med en hund och det var lika självklart att prova med lego som med klappar bakom öronen.

Med ett så öppet sinne finns det inga gränser och mycket talar för att många av hennes framtida vänner kommer att vara djur. Djur utan gränser.

Djur som gillar lego.

Det finns de som ser på tårar som ett tecken på svaghet. De tror att torra ögon är starkare än våta. Jag tror inte det. Jag tror att de är torrare – det är allt.

Varje morgon när jag lämnar Korvas på dagis känner jag skuld. Skuld över att jag lämnar henne. Men jag biter ihop och så fortsätter dagen. Och så känner jag skuld när jag hämtar henne. Skuld över att jag har varit ifrån henne en hel dag. När hon kommer springande och ropar ”pappa”, känner jag mig som en förrädare som har ett liv där inte hon är med.  

Idag hann jag knappt ut genom grindarna innan tårarna kom. Jag grät över att jag varje dag låter flera timmar av hennes liv glida mig ur händerna. Att jag lämnar bort en bit av mig själv – varje dag. ”Det är alltså så här det är att göra sig beroende av någon som man oundvikligen kommer att förlora”, tänkte jag.

Då ville jag vända och springa tillbaka. Jag ville hämta hem henne igen och borra in min näsa i hennes nacke och säga att ”från och med nu ska vi aldrig vara ifrån varandra du och jag”. Men det gjorde jag inte – jag gick iväg, precis som vanligt.

Skillnaden var bara att gatorna var suddiga.

Pappa ringde igår och frågade hur det var med mig. ”Jag blir orolig när det inte står något i bloggen” sa han. Det var fint, även om det är aningen speciellt att en blogg kan fungera på det sättet. Som en mätare på att man mår någorlunda bra, eller i alla fall är vid liv. ”Jag bloggar alltså lever jag.” Hur orolig ska pappa då inte ha varit för ett och ett halvt år sedan, när jag aldrig bloggade? En konstant gnagande oro för att jag var död.

Tänk noga igenom, alla ni som inte har någon blogg, vad ni utsätter era föräldrar för.

Dessa rader kan alltså ses som en försäkran om att jag lever även idag, för pappa och för alla andra som eventuellt undrar.

Men håller andan litegrann, det gör jag.  Jag sparar in på mina andetag till senare, när jag har fått lite bättre andedräkt, för just nu är den ganska unken. Bildligt talat alltså, även om min andedräkt just idag möjligen är lite unken även bokstavligt talat, som resultat av att Lisa och jag drack öl igår. Eller ja, egentligen enbart som resultat av att jag drack öl. Att det var i sällskap av Lisa påverkar ju knappast min andedräkt. Lisas eventuella unkenhet får hon redogöra för själv. Antingen här i kommentarerna eller på något annat lämpligt sätt. Eller kanske inte alls. Alla vill inte redogöra för sina andetag och det måste man respektera.

Vad som däremot är säkert är att det faktum att Lisa och jag träffades utanför hemmet igår, påverkar de bildliga andetagen positivt, vilket har lett till att de är mindre unkna idag än de var innan vi träffades igår. Så tänk på det när ni träffar människor som luktar illa.

Att bildligt talat kanske de luktar gott.

Ända sedan jag första gången byggde snökatter åt Korvas har hon infört det som krav, varje gång vi är ute. Att jag ska bygga snökatter. ”Tatt” säger hon och pekar på snön och förväntar sig att jag direkt ska skrida till verket. Spontant när man tänker på det så låter det ju inte som något problem precis och jag bygger mer än gärna katter åt min dotter, om det gör henne glad, men vad man lätt glömmer är att man är helt i händerna på vädret och kvaliteten på snön. Man kan inte bygga katter med pudersnö eller med snö som först har tinat och sedan frusit till igen. Ska man bygga katter av snö måste det vara kramsnö.

Korvas blir oerhört arg om jag inte bygger henne en katt och hon tar ingen som helst hänsyn till om snön råkar vara dålig just då. Snö som snö, tror jag att hon tänker. Förtvivlat har jag försökt förklara för henne att det inte går, genom att ta upp lite snö och försöka krama det till en boll bara för att demonstrera hur det faller som pulver till marken. Det hjälper inte. Hon undrar bara vad jag håller på med – varför jag ödslar tid på att hälla pulversnö till marken, istället för att bygga katter. ”Jag kan inte jobba med det här materialet”, säger jag åt henne, men det är som att tala till en vägg.

Då försöker jag desperat med att balansera iskockor på varandra och kallar det sedan för en katt, men det går hon inte på.  ”Två iskockor, utan öron och svans det är ingen katt. Tar han mig för en idiot?”, tänker hon.

Och så får hon något besviket i blicken när hon inser att hennes tidigare trollkarl till far, som på ett litet kick kunde förvandla snö till katter, har förlorat sina krafter. Allt han nu rör vid faller i bitar.

”Tatt” skriker hon igen, i en högre och mer förtvivlad ton.

I går natt skrek Korvas med så korta intervaller att vi bestämde oss för att ta in henne till vårt sovrum, så att alla skulle få chansen att sova en stund. Trots att hon sovit så dåligt vaknade hon klockan sex på morgonen och pratade nonstop fram till halv sju, då Lisa tog upp henne. Hon började med att prata om sina fötter och höll upp dem en och en och berättade att där var en fot. I säkert fem minuter berättade hon var hon hade sina fötter. Fem minuter är kort tid om man ska försöka förklara hur universum är uppbyggt, men för att redogöra för var man har sina fötter är fem minuter närmast en evighet.

När det väl hade satt sig, när det stod utom allt tvivel var hennes fötter befann sig, började hon förklara för Lisa var jag var, bara för att direkt fortsätta med att förklara för mig var Lisa var. ”Mamma, här är pappa. Pappa, här är mamma”. Även våra respektive placeringar gick hon igenom med största noggrannhet och tog den tid det krävdes för att budskapet verkligen skulle sjunka in. Sedan gick hon vidare till sin tröja och så vidare.

I skrivande stund ligger Korvas återigen i vår säng, av samma anledning som igår. Och det är med viss nyfikenhet, både över vilken tid det blir och över vilka redogörelser som står på tur, som jag inväntar morgonen.

Igår var som en resa tillbaka till de gamla tiderna. Korvas gamla tider då, inte mina. Mina gamla tider är mycket äldre. Men det var en resa tillbaka till då Korvas brukade sova på min mage. I sammanlagt tre timmar sov hon mot min kropp igår och då och då utropade hon ”Pippi” i sömnen. Vi hann nämligen se både Pippi på de sju haven och Pippi på rymmen. Och Totoro förstås.  Även större delen av hennes vakna tid tillbringade hon i direkt anslutning till min kropp. Det fanns ingen energi till att leka.

Innan Lisa kom hem ropade Korvas ”mamma” några gånger när hon var ledsen och då stack det till lite i hjärtat på mig. När Korvas senare låg i sin egen säng och skrek och Lisa skulle gå upp och trösta henne ropade hon ”pappa” och då stack det till i Lisas hjärta. På morgnarna brukar hon väcka oss med att ropa ”mamma” eller ”pappa” eller både och, lite beroende på vem som har varit mest med henne. Då sticker det till i hjärtat på den personen som inte blir uppropad. Man kan ju tycka att man borde ha vant sig vid det här laget att det pendlar, men det sticker ändå till, om än bara litegrann.

Efter att pappa hade varit barnvakt i lördags ropade Korvas ”fafa” när det var dags att stiga upp på söndagen. Efter EN kväll var det farfar som gällde!

Men då stack det faktiskt inte till någonstans.

Nu vankas det vabbningstider igen. Korvas har varit hostig ett par dagar men utöver det har hon varit pigg. Idag fick hon dock ganska hög feber och blev en ynklig typ.

Jag kan inte låta bli att frossa i den kramighet som kommer med febern. Hon satt i mitt knä i över en timme och vände sig sedan om och kastade armarna om halsen på mig och klängde sig fast som en liten apa. Sen somnade hon så medan jag andades med näsan mot hennes varma huvud.

Närmare 80 grader varma var vi, 76 för att vara exakt, där vi satt sammanklistrade som en enda brinnande kropp.

Jag är förlorad.

Sverker har introducerat mig för Derren Brown och jag är förlorad och det kommer att få ödesdigra konsekvenser för Korvasbloggen. Senast någonting liknande inträffade var när hela familjen var fast i word battle. Den fällan har jag sedan länge kommit ur, men bara för att nu få ett återfall med en annan drog.

Ska bara skriva ett inlägg och sedan lägga mig tidigt ikväll, tänkte jag, igår. Först ska jag bara titta på några youtube-klipp, där Derren Brown hypnotiserar folk på tunnelbanan, så att de glömmer bort vilken station de ska gå av på. Fantastiskt. Ett klipp till hinner jag med, sen ska jag blogga och så fortsätter det. Internet slutar liksom aldrig, det är det som är problemet. Man är inställd på att inte avsluta någonting mitt i – man går ju inte mitt i en film. Men när filmen aldrig tar slut, då får man problem.

Men det är fantastiskt. Igår pekade Korvas på datorn och sa ”dansa” eller ”dassa” snarare och mindes hur vi i förrgår kollade på några musikvideos som vi dansade och klappade händerna till. Så då gjorde vi det igen en stund, ända tills hon plötsligt sa ”Pippi”. Jag hann tänka för en sekund vilken otur det var att vi inte hade någonting med Pippi här hemma, men så tänker en hjärna som är formad i den gamla tiden, i den nya har vi Pippi, bara vi ber om det. Några snabba tryck på tangenterna och Mick Jagger eller vem det nu var fick plötsligt fräknar och långa flätor och var stark och bodde tillsammans med en häst och en apa.

Mick Jagger (eller vem det nu var) blir Pippi och Korvas förvandlas till en tungt andandes liten människa och varje tillstymmelse till rastlöshet i hennes kropp rinner av. De enda rörelser man kan upptäcka nu är ögonens, bröstkorgens och det lilla pekfingrets, som skrapar mot nagelbandet på min tumme.

Så här är jag nu, mitt i en film som aldrig tar slut.

Ett klipp till bara, sen ska jag skriva en bok…

…mer än hon redan kan alltså, för en hel del kan hon ju faktiskt säga. Men om hon hade kunnat ännu mer hade hon sagt följande:

Tror ni att det här är en dejtingsajt eller? Koncentrera er på mössorna för fan och sluta drunkna i Sverkers stora, blåa ögon!

Den här bloggen handlar om mig, hör ni det! MIG, MIG, MIG!!! Ska ni hänföras av någonting så är det av MINA blåa ögon och MIN charmerande stil. HÖR NI DET!?

Är det över huvud taget någon som har märkt att det finns fina bilder på mig i mössor också? HALLÅ!

Dessutom är Sverker min. MIN SEJKE, hör ni det!

Han behövs här. Den som tar honom kommer att stå i evig skuld till familjen. Vem ska då gräva stora gropar i bregotten? Och vem ska då smyga upp bakom ryggen på den som lagar mat och säga ”mmmm, det luktar ljuvligt” med Björn-Ranelid-accent? Och vem ska då sucka högljutt, som om hela världens bekymmer vilade på hans axlar, och beklaga sig inför småbarnsföräldrar över hur omänskligt svår hans vardag kan te sig, då han stundom tvingas gå upp på givna tider och ibland måste röra sig så långt som till affären, för att fylla på sitt lager med rågkusar?

Så länge ni inte har svaren på dessa frågor, så håll er till mössorna för bövelen!

/Korvas

Antingen kände hon sig hotad, Korvas, och tänkte att det här är min (alltså hennes) blogg och inte Sverkers, eller så var det bara det faktum att det låg en stor hög med mössor framför henne i morse, som fick henne att vilja pröva dem allihop.