Farfar var barnvakt igår och Lisa och jag var ute. När vi kom hem vid två hade pappa blivit avlöst av Sverker, som själv hade kommit hem ganska nyligen och satt och såg mycket bedrövad ut.

”Vad är det?”, frågade vi.

”Jo, jag har tänkt en del på det här med mössa, att jag verkligen borde ha det när det är så här kallt, men jag är så osäker på vilken stil jag ska ha”, sa han med slokande huvud och nedslagen blick. 

”Men Sverker, det hjälper vi dig så gärna med. Vi kan ju ta lite bilder och så kan du utifrån dem fatta ett beslut. Känna efter vilket som är mest du, liksom”, sa vi. Så vi plockade fram kameran och satte igång. Idag, med lite mer utvilade ögon, kanske han kan hitta en stil han känner sig trygg i, så att han äntligen kan gå på en långpromenad, utan att frysa, som han så länge har längtat efter.

Jag är säker på att han också uppskattar alla tips han kan få utifrån. När man försöker hitta sin egen stil är det väldigt viktigt vad omgivningen tycker. Om någon tycker någonting så är det viktigt att ha en så mjuk ton som möjligt. Om man inte alls gillar någonting så behöver man ju inte säga det rätt ut, utan linda in det med lite finess. ”Jag tror att dina vackra drag skulle kunna bli ÄNNU mer framträdande i en annan mössa”, är ett exempel.

För ett par veckor sedan slutade Korvas att äta. Hon slutade naturligtvis inte helt, men jag skulle säga att hon hoppar över ungefär tre fjärdedelar av alla middagar. Hon skriker istället. Skriken började ungefär i samma veva som hon slutade äta middagar och därför tänker jag att det kanske finns något samband. Hon skriker sig mätt, men törstig blir hon. Hon tar små korta vätskepauser så att hon ska orka fortsätta skrika. ”Bik, bik” ropar hon då och då är det mjölk hon vill ha. Sen sätter det igång igen.

Så var det idag, efter dagis – skrika och kasta nappen. Sen åkte tröjan av igen, på samma sätt som tidigare – ut genom öppningen för halsen.

En ynklig Molly som hade dragit ut två tänder satt i soffan och tittade på TV. En ganska lång stund fick hon sällskap av Korvas, som stod blick stilla på golvet och skrek samtidigt som hon också tittade. Hon var ganska inne i filmen och då och då blev skriken lite mättade, utan särskilt mycket energi bakom, bara för att ta fart igen. Eftersom det var så ohyggligt länge sedan jag själv stod och skrek och tittade på film samtidigt, kände jag mig frestad att prova. Det kanske fungerar som en stämningsförstärkare, lite beroende på vad det är för film som visas. Men det är tveksamt om Molly upplevde det så.

Samtidigt som jag satt och funderade över hur länge sådana här perioder av vansinnesskrik kan hålla i sig, började en melodi surra i huvudet på mig. Molly i soffan med blodiga bommullstussar i munnen och en gallskrikande Korvas på golvet och jag med en irriterande melodi i huvudet.

”Nu är det fredagsmyyyyyyys”

Då och då kräver Korvas att få gå själv i trapporna upp till lägenheten, och då får hon oftast göra det. Det tar lite tid, men vi brukar inte ha bråttom, och hon tycker att det är väldigt roligt. Man måste hålla henne i handen, annars går det inte, trappstegen är lite för höga för det. Vi bor tre trappor upp, som i själva verket är sju halvtrappor, och när vi har kommit halvvägs märker man hur tunga hennes steg har blivit. Hon orkar inte riktigt lyfta fötterna hela vägen och slår i dem i trappstegen, men hon vägrar ge upp. Hon vill till och med fortsätta, även efter att vi har kommit fram.

På senare tid har hon flera gånger sagt ”Sejke” på vägen upp. Hon vet att Sverker nästan alltid sitter där, till vänster efter att man har kommit in i hallen, vid sin dator. Men nu har han helt plötsligt fått för sig att börja jobba, vilket har förvirrat henne totalt. Ingenting är sig likt längre. Vanligtvis börjar han sin arbetsdag ungefär samtidigt som Korvas slutar sin dag på dagis, och då går de om varandra helt.

Häromdagen kom vi hem tidigare och Korvas hann träffa honom en stund. När han sedan skulle gå gjorde hon honom sällskap i hallen. ”Bössa, Bössa”, sa hon åt honom innan han skulle ge sig av. ”Daniel, Korvas säger åt mig att jag ska ha mössa på mig” ropade han in till mig i vardagsrummet. Han är lite fåfäng Sverker och vägrar ha mössa även när det är svinkallt ute. Det har varit en jobbig vinter för honom, som ni säkert förstår. ”Där ser du, till och med någon som inte ens har fyllt två är mer förståndig än du”, svarade jag honom. Och Korvas har ju rätt, det är kallt ute och då har man mössa, inte sant?

 Molly vägrar också ha mössa, men hon är tolv. Hon vägrar av helt andra skäl. Eller egentligen vägrar hon av precis samma skäl, hon vill inte heller vara ful, men hon är som sagt tolv. Det är inte Sverker.

Alla som håller med Korvas säger tuppen ja.

Alla som inte håller med Sverker säger tuppen nej.

Alla som tycker att det här inlägget var totalt meningslöst säger ingenting.

Utan att någon visste om det, smög jag in ett personlighetstest i mitt förra inlägg. Ni tänkte att här kommer ytterligare en av Korvaspappans sockersöta små redogörelser – denna gång om gulliga katter och snöbollar. Men i själva verket var det ett test. Historien var visserligen sann, men den användes i syftet att försätta er i ett avslappnat tillstånd, att få er att sänka garden, så att ni skulle vara så mottagliga som möjligt för testet. Pang, och plötsligt hade ni testats utan att veta om det och läste sedan (eventuellt) vidare för att se hur allting slutade.

När Korvas i förra inlägget gick igenom alla i sällskapets öron hade hon att göra med tolv stycken. De av er som kontrollräknade att det verkligen stod ”öra” tolv gånger, är lite störda och smått irriterande typer och delar det personlighetsdraget med mig. Jag hade räknat ”1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12” och sedan lugnt läst vidare i trygg förvissning om att allt var som det skulle.

Ni som kontrollräknade att det verkligen stod ”öra” tolv gånger är förmodligen ganska charmiga, trots era lite lätt störda egenheter. Mycket talar för att ni också tycker om att vika påsar.

Men om ni letar efter mönster i naturen, då börjar det bli nästan kusligt. Ni kanske ser en gren på ett träd som har samma vinkel som en utfälld markis på en uteservering. Eller kanske att ni ibland, lite tvångsmässigt, måste luta er framåt, bara en aning, så att något vertikalt objekt nära framför er hamnar i linje med någonting vertikalt i horisonten.

Då är ni inte bara lite lätt störda och smått irriterande typer.

Då är det stor sannolikhet att ni är jag.

”Min pappa”, säger Korvas till alla som råkar vara i närheten, när jag kommer för att hämta henne på dagis. ”MIN PAPPA” fortsätter hon några gånger till, efter att jag har lyft upp henne i famnen, för att försäkra sig om att alla verkligen har hört vems pappa de har att göra med. Jag passar på att pussa henne så mycket jag kan då, för hon är mer mottaglig för pussar där än i hemmet.

I fredags var det inte så kallt ute, så vi gick till en liten park för att leka en stund, innan vi gick hem. Vi kastade snöbollar och jag försökte pricka olika saker i naturen och varje gång jag träffade sa hon ”oj”, eller ”bokk”. Sen ville Korvas pröva, så jag kramade snöbollar och hon kastade iväg dem så att de landade ett par centimeter framför hennes tåspetsar. Man skulle kunna tro att hon i själva verket släppte dem till marken, men det var absolut frågan om kast, även om de var korta, för vid varje försök tycktes hon övertygad om att hon skulle träffa ett mål som låg säkert tjugo meter bort. Hon tvivlade inte en sekund på att hon skulle lyckas. Jag hade ju gjort det, så varför skulle inte hon kunna? Varje gång en snöboll landade vid hennes fötter ropade hon också ”oj” eller ”bokk”, och var inte alls missnöjd över sin insats. Och varför skulle hon vara det? Varför skulle ett kort kast vara sämre än ett långt?

Istället för att släpa ut elkatten i den blöta snön, som hon först insisterade på, byggde jag en liten kattfamilj av snö. Hon accepterade mina minst sagt ofullkomliga skapelser som om de vore livs levande katter, och eftersom de aldrig verkade bli mätta matade hon dem med snö, precis som jag nyss hade gjort, och sa ”namnam, namnam”. Skapelseprocessens roligaste moment att titta på, var när öronen sattes dit.

När hon började bli trött, satte hon sig på en bänk bredvid katterna och nu fick även elkatten sitta vid hennes sida. Då började Korvas gå igenom alla i sällskapets öron – de tre snökatternas, elkattens, hennes egna och mina. Sammanlagt tolv öron som alla måste pekas ut och nämnas vid namn. ”Öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra.”

Plötsligt kom en bekant gammal tant med sin hund förbi. En mycket vänlig dam, med kort minne, som alltid glömmer bort att vi har träffats tidigare. ”Vilken söt flicka” brukar hon säga, när jag har Korvas, men den här gången tyckte hon att katten var söt. Och även om jag var frestad att tro att hon syftade på någon av mina snökatter, så är jag tämligen säker på att det var elkatten hon pratade om. Korvas var naturligtvis mest fokuserad på hunden och sa först ”voff” och tittade sedan uppmanande på mig och sa ” pappa hätta”. Som om det var fritt fram för mig att bara gå och hämta hunden, bara för att hon ville ha den.

När damen hade gått, klappade Korvas med sin handskförsedda handflata på den snöslaskiga bänken, på platsen bredvid sig och sa ”pappa sitta här”. Jag skrapade bort det värsta slasket med foten och satte mig. Jag blev blöt och kall ganska omgående, men Korvas verkade så nöjd över att vi satt där tillsammans att jag inte ville resa på mig. Så satt vi där, nöjda och utan att säga ett knyst.

Korvas, elkatten och jag.

(Katten på bilden har ingenting med katten i historien att göra. Det är en rekonstruktion som gjordes dagen efter, då kameran inte var med vid det första tillfället. Korvas däremot har allt med historien att göra, även om hon här på bilden är en dag äldre än när historien utspelade sig. Och visst blir det lite kusligt, en krock i tid och rum, när man tänker på att katten på bilden är en dag yngre än den i historien. De tar liksom ut varandra, Korvas och katten, så att det blir som om historien aldrig hade ägt rum.

Ändå känns allt så verkligt.)

Vi skulle fixa pass åt Molly och Korvas idag. Molly och en vän åkte i förväg, Lisa kom från jobbet och Korvas och jag från dagis. Efter att vi hade hoppat av bussen, Korvas och jag, gick vi förbi en portal i anslutning till rådhuset. Korvas pekade på den och ropade förvånat ”Aaa”, och när jag själv tittade på den insåg jag att hon hade rätt – det var ett a, inget snack om saken.

Väl inne i på passexpeditionen, efter att vi hade väntat en kvart eller så, började Korvas plötsligt med sitt vansinnesskrik. Det ekade i hela lokalen och det var många människor där. Lisa hade inte kommit än och jag blev sådär fruktansvärt stressad som man kan bli i dessa situationer, när man vet att andra blir störda, men när ingenting av det man gör fungerar. Jag försökte hålla henne i famnen och lugna henne, men det gick inte. Hon sparkade och ormade sig som en vettvilling.

När Lisa kom efter vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några minuter, gjorde hon ett försök men skriken fortsatte. När man är själv med sitt skrikiga barn är det okej, men när det sker på platser där man känner allas kritiska blickar och irritation blir det nästintill outhärdligt – panik i kroppen. Lisa stod med Korvas runt hörnet från mig, när jag plötsligt hörde hur hon pratade med någon, med ganska lugn men irriterad röst. Samtidigt som jag gick för att se efter vad som hände hörde jag hur rösterna blev mer irriterade och jag såg en man gå bort från Lisa och säga ”men plocka upp barnet!”.

”och du behöver inte lägga dig i”, svarade Lisa.

”Ja du verkar ju väldigt lugn”, sa mannen ironiskt. Och då brast det för mig, jag såg rött, och gick fram till honom och frågade vad FAN han höll på med. Jag var rasande inombords, av kombinationen stress och ilska, och stod väldigt nära honom. Hotfullt nära skulle jag nog ha beskrivit det som, om jag själv varit åskådare. Förmodligen upplevde han situationen som just hotfull och blev snabbt väldigt mild i tonen och berättade att han bara ville väl – han ville bara hjälpa till.

Jag kan inte redogöra exakt för vad jag sa, eftersom jag var oerhört upprörd, minst sagt, men jag berättade att han inte direkt hjälpte till när han kom och uttryckte sin irritation över skriken och uttryckte sina synpunkter på hur Lisa borde ha hanterat Korvas. Och jag frågade om han inte förstod hur fruktansvärt stressande situationen var som den var, utan att han lade sig i. Och jag frågade om han inte förstod att vi hade försökt lugna henne i famnen, men att det inte fungerade.

Det är en otroligt ovanlig situation för mig att vara sådär rasande arg på någon, i alla fall att visa det, men sånt där gör mig helt galen. Om han tyckte att skriken var jobbiga borde han ha förstått att det obehag han upplevde bara motsvarade en tusendel av den sprängande panikstress vi kände.

Jag kan inte berätta det här särskilt bra märker jag, jag är fortfarande lite uppskakad av händelsen.

Men det kanske blir en ny spännande historia att berätta senare i veckan, när Korvas och jag ska dit igen, för att göra ett nytt försök. För Molly gick det bättre, men att ta perfekta passfoton av småbarn är en historia för sig.

Vi var på middag hos Lisas pappa igår och Korvas var i sitt esse. Flera timmar efter läggdags sprang hon omkring, med outtröttlig energi, och skrattade och spexade. Allt bäddade för en riktigt grinig dag idag, men Korvas överraskade och var världens gladaste lilla barn hela dagen, sånär som på en skrikig kvart strax före läggdags.

Hon fick bada i baljan idag, medan jag duschade, och när vi var klara skrev jag ”Korvas” i imman på badrumsspegeln. Efteråt pekade jag på bokstäverna och hon kunde uttala och känna igen dem allihop!

Jag blev otroligt uppspelt och ville visa för Lisa att hon kunde. När jag försökte för någon vecka sedan då jag hade hört Korvas säga ”k” och ”o”, ville Korvas inte alls ställa upp, och jag vet att Lisa tvivlade och trodde att jag bara hade inbillat mig. Den här gången satte jag upp en post-it-lapp på kylen, på vilken jag skrev ”Korvas” och denna gång, till min stora lycka, var Korvas med på noterna. ”Gå, o, äj, ve, a, ess.” Och Lisa jublade, eller snarare skrek av förtjusning, för varje bokstav som Korvas uttalade. Efteråt sa Lisa, med ett stort stolt leende på läpparna, att vi direkt måste gå och köpa en bok med alfabetet åt Korvasson. Och det gjorde vi.

Vi valde noga bland alla böcker på Akademibokhandeln och letade efter en med fina, tydliga och roliga bokstäver. Vi var så fokuserade, båda Lisa och jag, på hur bokstäverna såg ut att vi inte alls läste innehållet, eller ens bokens titel. Lyckligtvis köpte vi två, för när vi kom hem upptäckte vi att den ena boken hette Lär dig engelska med Barbapappa. ”K” som i knife, ”o” som i owl, ”r” som i rainbow…

Ja, ni fattar…