Utan att någon visste om det, smög jag in ett personlighetstest i mitt förra inlägg. Ni tänkte att här kommer ytterligare en av Korvaspappans sockersöta små redogörelser – denna gång om gulliga katter och snöbollar. Men i själva verket var det ett test. Historien var visserligen sann, men den användes i syftet att försätta er i ett avslappnat tillstånd, att få er att sänka garden, så att ni skulle vara så mottagliga som möjligt för testet. Pang, och plötsligt hade ni testats utan att veta om det och läste sedan (eventuellt) vidare för att se hur allting slutade.

När Korvas i förra inlägget gick igenom alla i sällskapets öron hade hon att göra med tolv stycken. De av er som kontrollräknade att det verkligen stod ”öra” tolv gånger, är lite störda och smått irriterande typer och delar det personlighetsdraget med mig. Jag hade räknat ”1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12” och sedan lugnt läst vidare i trygg förvissning om att allt var som det skulle.

Ni som kontrollräknade att det verkligen stod ”öra” tolv gånger är förmodligen ganska charmiga, trots era lite lätt störda egenheter. Mycket talar för att ni också tycker om att vika påsar.

Men om ni letar efter mönster i naturen, då börjar det bli nästan kusligt. Ni kanske ser en gren på ett träd som har samma vinkel som en utfälld markis på en uteservering. Eller kanske att ni ibland, lite tvångsmässigt, måste luta er framåt, bara en aning, så att något vertikalt objekt nära framför er hamnar i linje med någonting vertikalt i horisonten.

Då är ni inte bara lite lätt störda och smått irriterande typer.

Då är det stor sannolikhet att ni är jag.