Suddiga gator
av
Det finns de som ser på tårar som ett tecken på svaghet. De tror att torra ögon är starkare än våta. Jag tror inte det. Jag tror att de är torrare – det är allt.
Varje morgon när jag lämnar Korvas på dagis känner jag skuld. Skuld över att jag lämnar henne. Men jag biter ihop och så fortsätter dagen. Och så känner jag skuld när jag hämtar henne. Skuld över att jag har varit ifrån henne en hel dag. När hon kommer springande och ropar ”pappa”, känner jag mig som en förrädare som har ett liv där inte hon är med.
Idag hann jag knappt ut genom grindarna innan tårarna kom. Jag grät över att jag varje dag låter flera timmar av hennes liv glida mig ur händerna. Att jag lämnar bort en bit av mig själv – varje dag. ”Det är alltså så här det är att göra sig beroende av någon som man oundvikligen kommer att förlora”, tänkte jag.
Då ville jag vända och springa tillbaka. Jag ville hämta hem henne igen och borra in min näsa i hennes nacke och säga att ”från och med nu ska vi aldrig vara ifrån varandra du och jag”. Men det gjorde jag inte – jag gick iväg, precis som vanligt.
Skillnaden var bara att gatorna var suddiga.