Då och då kräver Korvas att få gå själv i trapporna upp till lägenheten, och då får hon oftast göra det. Det tar lite tid, men vi brukar inte ha bråttom, och hon tycker att det är väldigt roligt. Man måste hålla henne i handen, annars går det inte, trappstegen är lite för höga för det. Vi bor tre trappor upp, som i själva verket är sju halvtrappor, och när vi har kommit halvvägs märker man hur tunga hennes steg har blivit. Hon orkar inte riktigt lyfta fötterna hela vägen och slår i dem i trappstegen, men hon vägrar ge upp. Hon vill till och med fortsätta, även efter att vi har kommit fram.

På senare tid har hon flera gånger sagt ”Sejke” på vägen upp. Hon vet att Sverker nästan alltid sitter där, till vänster efter att man har kommit in i hallen, vid sin dator. Men nu har han helt plötsligt fått för sig att börja jobba, vilket har förvirrat henne totalt. Ingenting är sig likt längre. Vanligtvis börjar han sin arbetsdag ungefär samtidigt som Korvas slutar sin dag på dagis, och då går de om varandra helt.

Häromdagen kom vi hem tidigare och Korvas hann träffa honom en stund. När han sedan skulle gå gjorde hon honom sällskap i hallen. ”Bössa, Bössa”, sa hon åt honom innan han skulle ge sig av. ”Daniel, Korvas säger åt mig att jag ska ha mössa på mig” ropade han in till mig i vardagsrummet. Han är lite fåfäng Sverker och vägrar ha mössa även när det är svinkallt ute. Det har varit en jobbig vinter för honom, som ni säkert förstår. ”Där ser du, till och med någon som inte ens har fyllt två är mer förståndig än du”, svarade jag honom. Och Korvas har ju rätt, det är kallt ute och då har man mössa, inte sant?

 Molly vägrar också ha mössa, men hon är tolv. Hon vägrar av helt andra skäl. Eller egentligen vägrar hon av precis samma skäl, hon vill inte heller vara ful, men hon är som sagt tolv. Det är inte Sverker.

Alla som håller med Korvas säger tuppen ja.

Alla som inte håller med Sverker säger tuppen nej.

Alla som tycker att det här inlägget var totalt meningslöst säger ingenting.