Jag vet inte om det går att föreställa sig vilken tortyr en sådan här situation utgör för en första klassens kattälskare. Korvas ropade ”komma tatt” så att det ekade inne på gården och försökte locka med stenar, grässtrån och andra små föremål som kunde tänkas intressera en katt. Det var långa minuter av upphetsning och frustration.

Men slutet var lyckligt. När vi väl gav upp hoppet om att locka ner katten sökte katten upp oss, på den andra sidan av gården där vi var i färd med att gräva i sandlådan. Slutet var ännu lyckligare än vad de bilder jag lyckades fånga med kameran förmedlar. De mest intima ögonblicken, hann vi aldrig föreviga med bilder. Vid ett tillfälle tryckte katten sitt huvud hårt mot Korvas, skallade henne kan man säga, på det där sättet som katter gör när de är keliga. En mikrosekund av rädsla följt av förvåning som sedan avlöstes av ett kiknande skratt.

Korvas skratt var så fyllt av vår att det kändes orimligt att det bara hade gått någon månad, och inte flera år, sedan gården låg täckt av snö.