Plötsligt stannade hon mitt på trottoaren och stod som fastfrusen och bara tittade, samtidigt som hennes mun uttalade ord som jag inte förstod. Jag föreslog att vi skulle gå vidare, men Korvas protesterade – det var någonting väldigt viktigt som hade fångat hennes intresse, så mycket förstod jag. Då jag var oförmögen att förstå vad hon bad om kom hon fram till mig och började gräva i fickan på min jacka, där hon vet att jag alltid brukar förvara en napp, eller flera, för nödsituationer. Då antog jag naturligtvis att hon hade fått ett plötsligt sug efter nappen, vilket gjorde mig lite orolig eftersom jag typiskt nog inte hade någon just denna gång. Det händer nästan aldrig, men nu är vi inne i sådan där cykel när nästan alla nappar är borta. Man kan inte för sitt liv begripa var de befinner sig, fram tills att de plötsligt dyker upp igen, i stora drivor.

Men det var inte nappen hon ville ha, det var nycklarna. Korvas hade hittat en liten dörr och den var hon fast besluten vid att öppna. Det kunde inte vara en slump att där plötsligt uppenbarade sig en dörr i hennes storlek, där låset satt på en ergonomiskt riktig höjd. Inte alls som överlåset därhemma, som i själva verket sitter under underlåset, men som hon måste sträcka sig upp till, så att det knakar i lederna, när hon ska fylla det med skruv.

Och så kom det sig att hon stod där, som en liten vaktmästare, i många minuter, och försökte låsa upp den lilla dörren med mina hemnycklar. När jag försökte förklara att det krävdes olika nycklar till olika lås, genom att övertydligt knacka mot låset med nyckeln för att visa att den inte passade, skrattade hon sitt mest gurglande skratt och fortsatte sedan målmedvetet med sin uppgift.

När jag började frysa fick jag släpa henne hem.