Korvas och Sverker har trätt in i en ny fas – en fas som måste liknas vid en förälskelse. Allt oftare undrar hon var han är, om han inte syns till, och vill att han ska delta i olika aktiviteter. När Sverker jagar henne skrattar hon högre än när vi gör det.

Igår, när jag vände mig om efter att ha gjort i ordning hennes kvällsvälling, upptäckte jag att hon hade krupit upp i Sverkers famn. Då gav jag honom den ärofyllda uppgiften att ge henne vällingen, vilket sannerligen är få förunnat.

Något som kan vara intressant att notera är att Korvas inte håller i flaskan själv. I snart två år har hon konsekvent vägrat att hålla i flaskan. Hon gör det ibland när den är tom, som för att visa att hon faktiskt kan, men aldrig när det är dags att äta. Det är en lyx hon unnar sig och på så vis får hon händer över till att hålla i katter och annat. Ibland använder hon sina händer till att nypa kärleksfullt i armen på den som matar, eller klappa den på kinden eller försiktigt snurra med fingrarna i matarens polisonger (om den som matar har polisonger naturligtvis).