Jag var mitt inne i ett inlägg om våren igår, men avbröt för att jag var trött och för att klockan var så mycket. Dessutom var jag lite snurrig i huvudet av öl och vin, efter en påskmiddag här hemma.

Jag började skriva om att våren gav mig lätta steg. Hur jag, med spikrak rygg och svängande armar, vaggade fram som en afrikansk kvinna som bär på vatten i ett krus på huvudet. Att jag åstadkom mer, samtidigt som jag förbrukade mindre energi och så vidare…

Och så snöade det när jag vaknade. Och jag förstod att det är sådana som jag som förstör hela skiten. Precis som Ida säger i sin sommarvisa, att det inte blir någon sommar ifall inte nån sätter fart.

Jag ber om ursäkt.

Nu går Korvas och jag ut och skottar.