Med en liten lugn födelsedagsfika i all anspråkslöshet hade vi tänkt fira Korvas tvåårsdag, men det slutade i rena rama storkalaset. Arton personer totalt. Hon förstod nog inte varför, men det tog inte lång tid innan Korvas förstod att de inslagna gåvorna var till henne. Hon slet inte upp paketen på det ivriga sätt som man kanske föreställer sig att en tvååring gör. Istället rev hon försiktigt bort små remsor av omslagspapper och var noga med att överlämna varje remsa till mig, så att den kunde läggas i en skräphög för sig, innan hon gav sig i kast med nästa.

Pappa köpte en trehjuling åt Korvas, som hon blev otroligt glad över. Det var fint att se och jag blev glad över att hon blev så glad, även om jag hade svårt att acceptera att den var rosa – ett färgval som pappa påstod sig ha gjort för att jävlas med mig. Då blev jag mållös, men nu är jag rådvill. Frågan som återstår är om jag ska rikta mina sprayburkar mot den lilla prinsesscykeln, eller mot någon av min fars ägodelar.

Och så bultbrädan, som jag hade önskat åt Korvas av hennes farmor. Det är fina grejer. Så fort den var uppackad ur kartongen började Korvas banka på den, med en självklarhet som visade att det här omöjligt kan ha varit första gången. Allt tyder på att en liknande finns på dagis och att hon redan där har hunnit bli en hängiven bankare. När ena sidan var nedslagen vände hon vant på den och började om. Det är ju det som är finessen – att den aldrig tar slut.

Långt efter att alla hade gått och det var dags för Korvas att gå och lägga sig avrundade vi kvällen med att banka. Vi bankade varannan pinne. När Korvas hade slagit ner en pinne gav hon hammaren till mig och sa ”pappas tur” och när jag hade slagit ner en pinne gav jag klubban till henne och sa ”Korvas tur”.

Hon var så uppe i varv efter kalaset att hon inte ville gå och lägga sig och på skötbordet, med tårar på kinderna, ropade hon ”cykel, cykel”.