Korvas kände inte igen mig när kom för att hämta henne på dagis igår. Som en markering på att det var vår hade jag tagit på mig hatten, istället för den gula mössan. Hon kom körande över gården med en röd liten vagn och stannade till och tittade på mig länge, innan hon förstod att det var jag. Hon liksom vädrade, som en hund som väntar på att vinden ska vända så att lukten som avgör vän från fiende ska nå fram till den känsliga nosen.  När hon väl förstod att det var jag ryckte hon till och kom springande med ett stort leende i ansiktet.

Väl hemma satte jag hatten på hennes huvud och istället för att, som tidigare, direkt kasta av sig den, sprang hon runt och skrattade med den på huvudet. Jag ville ta en bild och bad henne stå still en stund, men varje gång jag hade fått in henne i rutan och skulle trycka av ropade hon ”neeeeeej” och sprang skrattande till andra sidan lägenheten.

Sedan spelade vi Florens Valentins ”Spring Rico” (eller om den möjligen har en annan titel) i stereon. Det är en av Korvassons absoluta favoritlåtar och hon sjunger med i refrängen och innan de sista tonerna har hunnit ringa ut ropar hon högt ”mer giko!”. Så dansade vi i ring, hand i hand.

Lisa, jag och konstapel byxlös.