”Det fungerar jättebra! Det känns som om hon alltid har gått här” sa personalen på den nya avdelningen, när jag hämtade Korvas på dagis igår. Hon stod med byxorna nere (Korvas alltså), i hallen när jag kom in. Jag kom nämligen mitt i en av dagens obligatoriska blöjbytarstunder, då hela laget, oberoende av fuktstatus, förses med torr beklädnad på underkroppen.

Korvas var verkligen i gasen och efter blöjbytet sprang hon runt som en vettvilling och snackade och skrattade och gömde sig och kom fram igen. Hon ville gå själv och vi var på väg i drygt tjugo minuter, innan vi verkligen kom iväg. Dessförinnan fick en av hennes favoriter i personalen på den gamla avdelningen, hon som jag i bloggen kallar för Annie men som egentligen heter någonting annat, fem avskedskramar. Varje gång vi närmade oss grinden vände sig Korvas om, vinkade och ropade ”hej då Annie” och så sprang hon över gården på sina stolpiga små ben, med armarna utsträckta – förberedd för en kram.

Hon såg lite ut som någon som just gjort mål i fotboll, där hon kom springande med vind i håret och med armarna som vingar. Även de brukar ju kramas – de som just gjort mål i fotboll. Visserligen kramas även de som inte just gjort mål i fotboll, men då kramas de med den som just gjort mål. Annars skulle det inte bli några kramar. Men det är glädjen som målet genererar som får fotbollsspelarna att vilja kramas och springa runt som flygplan. Det har de gemensamt med dagisbarnen. Men dagisbarnen är glada för att det är sol och vår i luften.

Vi köpte frukt på vägen hem. Vi skulle egentligen bara köpa mjölk, men Korvas började på egen hand att plocka bland frukterna i butiken, då jag själv kände ett plötsligt och häftigt begär efter frukt – som om jag inte skulle kunna leva många minuter till om jag inte fick frukt. Därför hejdade jag inte Korvas, utan höll istället fram Korgen och lät henne fylla den med bananer, äpplen, päron och apelsiner.

Korvas fick en banan på vägen hem, medan jag själv gick och suktade efter ett päron, men jag ville vänta tills vi kom fram. Inne på gården satte jag mig på en bänk och lyfte upp Korvas som ville sitta bredvid. Sen satt vi där i solen med varsitt saftigt päron. Vi sa inte så mycket till varandra då, vi smaskade mest, men jag vet att Korvas också märket det, lika tydligt som jag:

Att tiden stod helt stilla.