Korvas kände inte igen mig när kom för att hämta henne på dagis igår. Som en markering på att det var vår hade jag tagit på mig hatten, istället för den gula mössan. Hon kom körande över gården med en röd liten vagn och stannade till och tittade på mig länge, innan hon förstod att det var jag. Hon liksom vädrade, som en hund som väntar på att vinden ska vända så att lukten som avgör vän från fiende ska nå fram till den känsliga nosen.  När hon väl förstod att det var jag ryckte hon till och kom springande med ett stort leende i ansiktet.

Väl hemma satte jag hatten på hennes huvud och istället för att, som tidigare, direkt kasta av sig den, sprang hon runt och skrattade med den på huvudet. Jag ville ta en bild och bad henne stå still en stund, men varje gång jag hade fått in henne i rutan och skulle trycka av ropade hon ”neeeeeej” och sprang skrattande till andra sidan lägenheten.

Sedan spelade vi Florens Valentins ”Spring Rico” (eller om den möjligen har en annan titel) i stereon. Det är en av Korvassons absoluta favoritlåtar och hon sjunger med i refrängen och innan de sista tonerna har hunnit ringa ut ropar hon högt ”mer giko!”. Så dansade vi i ring, hand i hand.

Lisa, jag och konstapel byxlös.

När jag satt och läste i min bok tidigare idag var det någonting i texten som fick mig att komma att tänka på när jag brukade natta Molly om kvällarna, för ett par år sedan. Vi brukade leka en lek som gick ut på att jag kastade en kudde i huvudet på henne och hon skulle försöka undvika att bli träffad. Hon satt upp i sängen, som en hockeymålvakt, och försökte läsa mina rörelser och kastade sig än hit än dit. Hon fick aldrig nog, och först efter att ha gjort ”en sista gång” ett tiotal gånger brukade jag avbryta det hela, under stora protester.

Jag satt med ett litet nostalgiskt leende på läpparna och fler minnen dök upp. Hur vi lekte norsk fylla (då man snurrar runt, runt varv efter varv tills man är helt groggy och sedan försöker springa rakt fram) i Tantolunden mitt i vintern. Och hur jag, också mitt i vintern med Molly som åskådare, kastade stenar och trädpinnar för att få ner en rockring som hängde tio meter upp i luften, på en gren i ett träd på långholmen. Jag hade sett den hänga där när jag satt på bussen över västerbron och tänkt att den där ska Molly ha. Vi jublade båda två när jag, efter en halvtimmes hårda ansträngningar, till slut lyckades träffa rockringen med en tjock trädpinne, med sådan kraft att den hoppade av från sin gren och föll till marken, utan att fastna på någon av de lägre grenarna.

Och hur vi skrev opassande låtar om bland annat bajskorvar. ”Jag måste gå på toa yeah, yeah, yeah, yeah och börja plötsligt oooaa yeah, yeah, yeah, yeah. För det gör ont när korven tränger fram yeah, yeah, yeah, yeah, yeah. Ja det gör ont när korven tränger fram…” När vi skulle spela in låten tyckte Molly att det var bättre att sjunga ”när korven kommer fram”, men jag berättade för henne att det var mycket roligare med ”tränger fram”. Hon förstod det, men tyckte att ”kommer fram” var mer rumsrent. Och det hade hon väl i och för sig rätt i. Men jag står på mig – än i dag tycker jag att ”tränger fram” är betydligt roligare. Det slutade hur som helst med att låten aldrig spelades in, därför att Molly inte var bekväm med att sjunga om bajskorvar och i och med det försvann också min ursäkt – mitt alibi. För att i min ålder, helt själv, spela in låtar om bajskorvar kändes inte rätt.

Mitt i min lilla nostalgiresa pep det till i telefonen av ett sms från Molly. ”Kan du lägga in en vit tvätt i maskinen” löd meddelandet. Och plötsligt var jag tillbaka i nutid, mitt i verkligheten. ”Jag är inte hemma och vitt är dessvärre inte det som står först i kön” svarade jag. ”Jo, annars har jag ingenting att ha på mig imorgon” svarade hon. Vi brukar bråka om att man inte ska köra en maskin med bara ett plagg i och nu fanns inga fler vita plagg, än det hon ville ha tvättat, i smutskorgen. Men jag lät bli att svara. Den här diskussionen brukar kunna köras rätt många varv utan att den leder någon vart. Om vår diskussion hade varit en tvättmaskin hade vilket nedsolkat plagg som helst blivit skinande rent innan vi kommit halvvägs. En såkallad jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-diskussion. På det sättet är den lik den gamla nattningsproceduren med kudden, att den aldrig tycks ta slut.

Men den nya leken rymmer inte några skratt.

Ja, vad ska jag säga? Egentligen är det försent för att säga någonting över huvud taget. Men det finns stunder när till och med jag, en teknikens bakåtsträvare, blir lite sugen på att skaffa en iPhone.

Jag hade ett litet uppdrag igår, före påskmiddagen. En tur och returresa till förorten Tensta, för att bunkra upp med lammfärs och fetaost.

Många dagar skulle ett uppdrag av det här slaget kunna kännas segt och innehållslöst. Tjugo minuter tunnelbanefärd, effektiv tid, och sedan ett snabbt stopp för att handla färs och ost i den lokala livsmedelsbutiken, och sedan tjugo minuter tunnelbana, effektiv tid, tillbaka. Igår var ingen sådan dag – igår lockade resan med löften om egentid. Tjugo minuter i varje riktning som var bara mina. 40 minuter öronmärkt tunnelbanetid, då man inte kan göra mycket annat än att sitta och titta på andra människor i smyg, fundera, eller läsa en bok.

Egentligen är jag ganska förtjust i alla de ovanstående tunnelbaneaktiviteterna, men igår var det tid med boken som lockade. Efter att jag hade gått upp med Korvas och gett henne välling lyckades jag läsa tjugo sidor, medan hon uppehöll sig med annat, innan hon tröttnade.  Jag hann leva mig in så mycket i boken att det var lite jobbigt att lägga den ifrån mig, och då hägrade resan till förorten. Den framstod som en garanti till ett fortsatt liv i ”den andra världen”, om än för en mycket begränsad tid. 40 minuter för att vara precis. När jag kom hem igen var jag glad och bekymmersfri, stärkt av vårsol och egentid.

”Kasta pappa” ropade Korvas med en fotboll i högsta hugg. ”SITT!” skrek hon åt mig högt och bestämt, som om jag vore en hund. Och aningen förvånad satte jag mig lydigt ned.

Som om jag vore en hund.

Jag var mitt inne i ett inlägg om våren igår, men avbröt för att jag var trött och för att klockan var så mycket. Dessutom var jag lite snurrig i huvudet av öl och vin, efter en påskmiddag här hemma.

Jag började skriva om att våren gav mig lätta steg. Hur jag, med spikrak rygg och svängande armar, vaggade fram som en afrikansk kvinna som bär på vatten i ett krus på huvudet. Att jag åstadkom mer, samtidigt som jag förbrukade mindre energi och så vidare…

Och så snöade det när jag vaknade. Och jag förstod att det är sådana som jag som förstör hela skiten. Precis som Ida säger i sin sommarvisa, att det inte blir någon sommar ifall inte nån sätter fart.

Jag ber om ursäkt.

Nu går Korvas och jag ut och skottar.

Det behövs så lite för att det ska vända. Några plusgrader och lite sol och allt känns plötsligt inte helt ouppnåeligt längre.

Snödroppar och tussilago i all ära – för mig är årets första dag på uteserveringen på Mosebacke det starkaste vårtecknet. Igår fick Lisa och jag för första gången nöjet att uppleva detta, det starkaste av vårtecken, tillsammans med Korvas.

När utvecklingssamtalet hade tagit slut i förrgår gick Lisa iväg för att träffa en vän och jag blev ensam med Korvas. Efter att hon hade ätit, tittade vi på film en stund. Eller snarare efter att hon hade låtit bli att äta, sittandes framför en tallrik med mat, under lika lång tid som det normalt tar att äta upp den (maten), tittade vi på film. Så istället för att hamna i Korvassons magsäck hamnade maten i familjens gemensamma sopsäck. Som parentes kan här nämnas att sopsäcken endast är gemensam såtillvida att alla i familjen slänger saker i den, men gemenskapen upphör i och med själva tömmandet av densamma.

Hur som helst tittade vi på film. Jag lade mig i soffan och kände hur ögonen blev tunga och nickade till ett ögonblick. När det händer brukar Korvas ropa ”pappa, pappa, pappa” ganska högt och återföra mig till ett tillstånd av framtvingad vakenhet. Igår var jag extra trött, trots att jag hade sovit ganska länge på natten, men jag kände mig matt och lite sjuk. ”Pappa är trött” sa jag, trots att vi bara någon timme tidigare, på utvecklingssamtalet, hade gått igenom att det var bättre att inte prata om sig själv i tredje person. Men Korvas verkade respektera att jag var trött, oberoende av i vilken person jag presenterade min trötthet, och sa ”komma” och lade sig ovanpå mig.

Det tycktes vara det faktum att jag förklarade för Korvas att jag var trött som fick henne att acceptera det. Möjligen uppfattar hon annars plötsliga insomningar som brist på intresse, varför det till varje pris måste bekämpas. Men nu lät hon mig nicka till, i olika långa perioder, i närmare fyrtiofem minuter utan att försöka väcka mig.

Stundom satt hon upp på min mage och kommenterade filmen. Och stundom låg hon tryckt mot mitt bröst och sa ”pappa”, men inte med avsikt att väcka mig, utan bara som ett ömt konstaterande, samtidigt som hon klappade mig försiktigt på kinden.

Här nedan ser vi Korvas bakom, om inte den sista så i alla fall en av de sista snökatterna för den här säsongen. En bedrövlig syn, men vårsnön bjuder inte på mer fräschör än så. Korvas ville i vanlig ordning att fler katter skulle tillverkas efter denna, men att skulptera snökatter utan vantar är en plågsam konst. Man kan tycka att katten verkar primitiv och borde kunna göras i en hast, men det har man bara delvis rätt i. Att fästa dit öron och svans, även på en förhållandevis primitiv katt, tar tillräckligt mycket tid i anspråk för att man ska hinna bli ordentligt frusen om händerna.

Efter en halvtimme på gården ville jag gå upp, men det ville inte Korvas och för att inte förstöra den goda stämning vi hade byggt upp var jag tvungen att berätta om mitt brådskande ärende i hemmet. Ett ärende som jag vanligtvis håller tyst om, även för mina närmaste.

”Pappa måste bajsa” sa jag varpå Korvas omedelbart ryckte till. Det här var ett språk hon verkligen förstod och utan protester lät hon sig ledsagas till trappuppgången.

”Pappa bajsa, Kåjas bajsa, mamma bajsa, Sejke bajsa, Måly bajsa” ekade det, i takt med våra brådskande fotsteg, i trapphuset på vägen upp.

Idag var det utvecklingssamtal på dagis. Korvas klarar sig fint och är väl integrerad i gruppen. Ganska ofta håller hon på med någonting eget, men visar ändå tecken på att hon är med på vad som försiggår runtomkring henne. Vi fick se en liten film, där Korvas och tre dagiskompisar satt på golvet och sjöng sånger. De klappade och gjorde rörelser och var oerhört fokuserade – tre av dem i alla fall. Korvas pillade bort ludd mellan tårna. Hon gör det ofta nu, pillar bort ludd mellan tårna. Så fort hon får en ledig stund sliter hon av sig strumporna och börjar nypa och skrapa och samla ludd.

Filmen fortsatte och i takt med att de tre andra barnens fokus på sångaktiviteten ökade, ökade Korvas fokus på sina fötter. Den senare hälften av filmen hade hon foten i munnen. Då och då avbröt hon dock, för att lite snabbt delta i sången, som för att bevisa att hon faktiskt var medveten hela tiden.

Sen lär hon vara en hjälpsam och förstående liten person.