Korvas tittar på film och jag steker pannkakor till Lisas födelsedagsfrukost. Trettiofem stycken har det blivit och nu ligger lägenheten täckt i en dimma av pannkaksos.

För att snabba på processen använder jag två stekpannor. En gång försökte jag med tre, men det gör jag aldrig om, då gick det åt helvete. Med hög puls brände jag vid pannkakor på löpande band, innan jag gav upp. Vid ett par tillfällen lyckades jag, men då klaffade allt. Så fort någonting kärvade, en pannkaka som inte ville släppa eller att ihällningen av ny smet tog någon sekund för lång tid, så förstördes alla tre.

Jag minns att jag kände mig stor första gången jag gjorde pannkakor själv. Det kändes alltid lite som trolleri när pappa gjorde dem – han hade sådan kontroll. Det hände att jag skröt i skolan över hur bra min pappa var på pannkakor, trots att jag såhär i efterhand inser att han hade många fler, betydligt mer imponerande rätter på sin repertoar att skryta med. Många bulgariska läckerheter bland annat. Men när man är tio år skryter man inte med bulgariska läckerheter, man ger fan i dem då, istället är det pannkakor som gäller.

En gång när jag var i färd med att skryta om min pappas pannkaksfärdigheter var det en klasskamrat som berättade att hans pappa kunde vända dem i luften. Jag blev bestört och med gråten i halsen förklarade jag för pappa vad som hade hänt – att det fanns en annan pappa som möjligen var ännu bättre på pannkakor. ”Ha! Det där är väl ingen konst” sa min pappa och nästa gång han gjorde pannkakor svingade han upp dem i luften som om han aldrig hade gjort något annat. Jag blev, som ni säkert förstår, obeskrivligt stolt och förstod att pappa var så bra på att vända pannkakor i luften, att han hade tröttnat och lagt det bakom sig. Med all säkerhet var min klasskamrats pappa inte mer än en amatör i pannkaksbranschen.

Jag kan också vända dem i luften och hade mer än gärna stylat för Korvas, men hon tittar som sagt på film och kunde inte bry sig mindre.

Snart väcker vi Lisa.