Jag måste bekänna att jag kanske överdrev en smula när jag tidigare berättade om Korvas dagissituation – hennes byte av avdelning. Eller egentligen var det inte fråga om en överdrift heller, utan snarare att jag följde en känsla som jag hade just då, som jag förstod när jag skrev inlägget förmodligen skulle tolkas som att jag upplevde situationen som mycket värre än vad jag i själva verket gjorde – rent förnuftigt. Rent förnuftigt är det verkligen ingen dramatisk flytt. Korvas är äldst på sin avdelning och ska tillsammans med ytterligare ett barn slussas vidare till en annan avdelning, därför att två andra barn har slutat och då fyller de på underifrån, med väldigt små människor.

Den nya avdelningen ligger vägg i vägg, den har toppenpersonal och alla barn från alla avdelningar leker på samma gård. Det är också på den avdelningen som man lämnar på morgnarna och hämtar på eftermiddagarna, så både miljön och personalen är bekant. En lyxflytt skulle man kunna kalla det, och jag tvivlar inte en sekund på att Korvas kommer att trivas där. Men det ÄR också sorgligt, därför att Korvas har blivit så trygg där hon är och därför att hon är så fäst vid sin personal. Lagom till flytten har hon börjat säga personalens namn på morgnarna, när jag berättar att vi ska gå till dagis. ”Annie, Karin, Annie, Karin” säger hon (fast egentligen har de andra namn och egentligen är det de namnen Korvas säger).

Man får tycka att någonting är sorgligt, utan att situationen för den skull måste vara dålig och trots att det finns så många situationer som är värre. Har man en sorgsen känsla så är det sorgligt, det är inte svårare än så. Känslan avgör det, inte situationen. Det ÄR sorgligt med flytten, trots att det var mycket sorgligare när mamma dog. Och det ÄR sorgligt med flytten, trots at det är ännu sorgligare att någon måste flytta sin senildementa pappa till en annan avdelning.

Och det ÄR säkert jättejobbigt för Sverker som måste laga mat en gång i veckan, trots att… Eller nja, där någonstans kanske gränsen måste dras.

Men ni fattar vad jag menar.