Korvas tömmer ur en glasburk med diverse småsaker och börjar arrangera. Det är ingenting vi tvingar henne att göra, hon vet själv att hon måste, det känns i hela hennes kropp. Hon har det i blodet – pappas flicka. Småskruven för sig – de lite längre kan ligga tillsammans med spikarna. Tavelkrokarna i en egen hög och de lite udda objekten får vänta till sist – kanske går det att göra en egen hög av dem sen.

Nyckeln, den lilla detaljen till ett läderskärp och luftnyckeln har ju ingenting gemensamt direkt, annat än att de är lite udda i sammanhanget, men det är väl en gemensamhet såväl som någon – att vara lite udda, tänker hon. Inte för en sekund ger hon intrycket av att tycka att det är lite konstigt att så olika föremål har hamnat i en och samma burk. Hon har sett hur solglasögon får dela skål med vitlökar, så varför skulle hon höja på ögonbrynen över detta? Dessutom är de flesta föremål ganska små och gjorda av stål. Utom läderdetaljen förstås.

Plötsligt är det uppenbart! Luftnyckeln och nyckeln är ju båda nycklar – det hörs ju på namnet, även om de låser upp olika saker. Den vanliga nyckeln går till ett överlås på någon dörr (vilken dörr vet bara gud eller motsvarande) och luftnyckeln går till de flesta vattenburna element. Och är inte skärpet också, om inte en nyckel så i alla fall ett slags lås? Överlåset till ett par byxor skulle man kunna säga – om gylfen är underlåset. Det är så enkelt när man väl ser sammanhanget – äntligen kan vi gå vidare.

Efter att jag har råkat ställa en av de små skruvarna i vertikalt läge, vill Korvas göra samma sak med de andra, men det är en envis liten mässingsskruv som vägrar stå. ”Den kan inte stå, den har en rund fot och då tippar den” säger jag och plockar upp den och visar henne. Då tittar hon på mig, helt oförstående, och fortsätter sedan att försöka. ”Den kan inte stå – foten är rund” säger jag igen och vickar med den fram och tillbaka, i ett försök att illustrera fotens rundhet. Hon ger mig samma oförstående blick igen, innan hon fortsätter.

Efter en liten stund drar hon tillbaka sina små händer, på samma sätt som en konditor gör efter att han (eller hon) har lagt dit marsipanrosen på en prinsesstårta, och säger ”SÅ!”. När jag zoomar in med blicken på bordet ser jag att hon har ställt den upp, mässingsskruven – samma skruv som jag bara några ögonblick tidigare hade förklarat för henne inte kunde stå, på grund av sin fots rundhet. Och vad ska jag säga?

”Förlåt, pappa hade fel” säger jag och ger henne en stor puss på kinden och ryser av stolthet och beundran.