Jag hade ett litet uppdrag igår, före påskmiddagen. En tur och returresa till förorten Tensta, för att bunkra upp med lammfärs och fetaost.

Många dagar skulle ett uppdrag av det här slaget kunna kännas segt och innehållslöst. Tjugo minuter tunnelbanefärd, effektiv tid, och sedan ett snabbt stopp för att handla färs och ost i den lokala livsmedelsbutiken, och sedan tjugo minuter tunnelbana, effektiv tid, tillbaka. Igår var ingen sådan dag – igår lockade resan med löften om egentid. Tjugo minuter i varje riktning som var bara mina. 40 minuter öronmärkt tunnelbanetid, då man inte kan göra mycket annat än att sitta och titta på andra människor i smyg, fundera, eller läsa en bok.

Egentligen är jag ganska förtjust i alla de ovanstående tunnelbaneaktiviteterna, men igår var det tid med boken som lockade. Efter att jag hade gått upp med Korvas och gett henne välling lyckades jag läsa tjugo sidor, medan hon uppehöll sig med annat, innan hon tröttnade.  Jag hann leva mig in så mycket i boken att det var lite jobbigt att lägga den ifrån mig, och då hägrade resan till förorten. Den framstod som en garanti till ett fortsatt liv i ”den andra världen”, om än för en mycket begränsad tid. 40 minuter för att vara precis. När jag kom hem igen var jag glad och bekymmersfri, stärkt av vårsol och egentid.

”Kasta pappa” ropade Korvas med en fotboll i högsta hugg. ”SITT!” skrek hon åt mig högt och bestämt, som om jag vore en hund. Och aningen förvånad satte jag mig lydigt ned.

Som om jag vore en hund.