När jag satt och läste i min bok tidigare idag var det någonting i texten som fick mig att komma att tänka på när jag brukade natta Molly om kvällarna, för ett par år sedan. Vi brukade leka en lek som gick ut på att jag kastade en kudde i huvudet på henne och hon skulle försöka undvika att bli träffad. Hon satt upp i sängen, som en hockeymålvakt, och försökte läsa mina rörelser och kastade sig än hit än dit. Hon fick aldrig nog, och först efter att ha gjort ”en sista gång” ett tiotal gånger brukade jag avbryta det hela, under stora protester.

Jag satt med ett litet nostalgiskt leende på läpparna och fler minnen dök upp. Hur vi lekte norsk fylla (då man snurrar runt, runt varv efter varv tills man är helt groggy och sedan försöker springa rakt fram) i Tantolunden mitt i vintern. Och hur jag, också mitt i vintern med Molly som åskådare, kastade stenar och trädpinnar för att få ner en rockring som hängde tio meter upp i luften, på en gren i ett träd på långholmen. Jag hade sett den hänga där när jag satt på bussen över västerbron och tänkt att den där ska Molly ha. Vi jublade båda två när jag, efter en halvtimmes hårda ansträngningar, till slut lyckades träffa rockringen med en tjock trädpinne, med sådan kraft att den hoppade av från sin gren och föll till marken, utan att fastna på någon av de lägre grenarna.

Och hur vi skrev opassande låtar om bland annat bajskorvar. ”Jag måste gå på toa yeah, yeah, yeah, yeah och börja plötsligt oooaa yeah, yeah, yeah, yeah. För det gör ont när korven tränger fram yeah, yeah, yeah, yeah, yeah. Ja det gör ont när korven tränger fram…” När vi skulle spela in låten tyckte Molly att det var bättre att sjunga ”när korven kommer fram”, men jag berättade för henne att det var mycket roligare med ”tränger fram”. Hon förstod det, men tyckte att ”kommer fram” var mer rumsrent. Och det hade hon väl i och för sig rätt i. Men jag står på mig – än i dag tycker jag att ”tränger fram” är betydligt roligare. Det slutade hur som helst med att låten aldrig spelades in, därför att Molly inte var bekväm med att sjunga om bajskorvar och i och med det försvann också min ursäkt – mitt alibi. För att i min ålder, helt själv, spela in låtar om bajskorvar kändes inte rätt.

Mitt i min lilla nostalgiresa pep det till i telefonen av ett sms från Molly. ”Kan du lägga in en vit tvätt i maskinen” löd meddelandet. Och plötsligt var jag tillbaka i nutid, mitt i verkligheten. ”Jag är inte hemma och vitt är dessvärre inte det som står först i kön” svarade jag. ”Jo, annars har jag ingenting att ha på mig imorgon” svarade hon. Vi brukar bråka om att man inte ska köra en maskin med bara ett plagg i och nu fanns inga fler vita plagg, än det hon ville ha tvättat, i smutskorgen. Men jag lät bli att svara. Den här diskussionen brukar kunna köras rätt många varv utan att den leder någon vart. Om vår diskussion hade varit en tvättmaskin hade vilket nedsolkat plagg som helst blivit skinande rent innan vi kommit halvvägs. En såkallad jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-diskussion. På det sättet är den lik den gamla nattningsproceduren med kudden, att den aldrig tycks ta slut.

Men den nya leken rymmer inte några skratt.