När utvecklingssamtalet hade tagit slut i förrgår gick Lisa iväg för att träffa en vän och jag blev ensam med Korvas. Efter att hon hade ätit, tittade vi på film en stund. Eller snarare efter att hon hade låtit bli att äta, sittandes framför en tallrik med mat, under lika lång tid som det normalt tar att äta upp den (maten), tittade vi på film. Så istället för att hamna i Korvassons magsäck hamnade maten i familjens gemensamma sopsäck. Som parentes kan här nämnas att sopsäcken endast är gemensam såtillvida att alla i familjen slänger saker i den, men gemenskapen upphör i och med själva tömmandet av densamma.

Hur som helst tittade vi på film. Jag lade mig i soffan och kände hur ögonen blev tunga och nickade till ett ögonblick. När det händer brukar Korvas ropa ”pappa, pappa, pappa” ganska högt och återföra mig till ett tillstånd av framtvingad vakenhet. Igår var jag extra trött, trots att jag hade sovit ganska länge på natten, men jag kände mig matt och lite sjuk. ”Pappa är trött” sa jag, trots att vi bara någon timme tidigare, på utvecklingssamtalet, hade gått igenom att det var bättre att inte prata om sig själv i tredje person. Men Korvas verkade respektera att jag var trött, oberoende av i vilken person jag presenterade min trötthet, och sa ”komma” och lade sig ovanpå mig.

Det tycktes vara det faktum att jag förklarade för Korvas att jag var trött som fick henne att acceptera det. Möjligen uppfattar hon annars plötsliga insomningar som brist på intresse, varför det till varje pris måste bekämpas. Men nu lät hon mig nicka till, i olika långa perioder, i närmare fyrtiofem minuter utan att försöka väcka mig.

Stundom satt hon upp på min mage och kommenterade filmen. Och stundom låg hon tryckt mot mitt bröst och sa ”pappa”, men inte med avsikt att väcka mig, utan bara som ett ömt konstaterande, samtidigt som hon klappade mig försiktigt på kinden.