Idag ramlade Korvas när hon var på dagis och fick ett skrapsår under näsan och en stor fläskläpp som stack ut som en anknäbb. Men hon var tapper, även om hon såg dyster ut när man förde saken på tal. ”Ramlade munnen, ramlade näsan” sa hon med allvar i rösten.

Vi var lite veka med henne under middagen och lät henne styra och domdera mer än brukligt. Det kanske vi inte borde ha gjort, men det var svårt att inte tycka lite synd om henne. Jag tänkte också låta henne slippa tandborstningen, då jag befarade att det skulle kunna vara en smärtsam upplevelse när tandkrämen kom i kontakt med den såriga läppen. Men Korvas är ett rutinens barn och ville på inga villkor hoppa över något av de viktiga stegen i nattningsproceduren.

Själv har jag siktet inställt på sommaren nu. Jag blickar bortom en kommande, eller egentligen redan pågående, hektisk arbetsperiod.

Det här med jobb alltså, vilket tidskrävande gissel…