Det var något lättare att lämna Korvas och åka iväg till Grekland den här gången. Därmed inte sagt att det var lätt, men förra året var jag rädd för att hon inte ens skulle komma ihåg mig när jag kom tillbaka. Det gjorde hon, även om hon reagerade på att min, av förfriskningar och flera dagars skrålande, röst var annorlunda och det tog ett par dagar då att helt vinna henne tillbaka. I år trodde jag att det skulle bli en liknande reaktion, men till min förvåning möttes jag av ett mycket tillgivet barn. En Korvas som var mer glad över att jag var tillbaka än besviken över att jag varit borta, vilket hon visade genom att vara ganska pappig.

Det som kändes jobbigt var att jag kom hem efter att Korvas hade gått och lagt sig på kvällen, vilket gjorde att jag skulle bli tvungen att vänta till nästa dag innan jag kunde råda bot på den abstinens som jag hade hunnit bygga upp. Men jag hade tur, kan man säga, för denna kväll var en av dessa kvällar som numera måste räknas som undantag, då hon vaknade och gnällde. Det brukar vara en ganska kort procedur – man klappar henne på pannan, lokaliserar nappen, sorterar upp hennes katter och andra mjukisfigurer och bäddar ner henne igen, och så är man snart på väg ut igen. Denna kväll bröt jag mot de gängse nattreglerna och plockade upp henne i famnen och kramade henne länge, innan jag lade ner henne i sängen igen.

Inte för att hon var i behov av den sortens närhet, utan för att jag var det.