Det händer redan i affären. Man lokaliserar grönsaksdisken och tar ett par steg mot tomaterna och känner i hela kroppen att man är iakttagen – att de som bor där så att säga tittar tillbaka på en. Det är ganska obehagligt i början. Och så ligger de där som små farbröder och ropar på en. ”Du pysen, du tänker väl inte lämna oss här i sticket?” hojtar de, med betydligt djupare röster än man hade kunnat föreställa sig.

”Pratar ni med mig?” viskar man försiktigt fram, samtidigt som man ser sig omkring i affären och försäkrar sig om att man inte blir iakttagen, av någon annan än tomaterna – någon människa. Det genererar alltid misstankar varje gång någon pratar med en frukt eller grönsak, det är bara så. Man vet ju själv hur man resonerar när man ser någonting liknande.

I kassan känner man sig lite skyldig, som om man gjorde någonting olagligt och som om den som sitter där vet precis vad man har i kikaren. Men det kan inte hjälpas, man vet vad man måste göra.

Så det är lika bra att skynda sig hem och få det överstökat.