Igår möttes vi på systemet på Odengatan, mittemot Vasaparken, Lisa och jag. Hon jobbade halvdag och kom med bussen och jag satt på café Ritorno och skrev lite. Eller, jag satt på Ritorno och hade tänkt skriva lite, men i själva verket kollade jag efter båtar blocket.

Eftersom det var strålande väder hade vi resonerat oss fram till att det skulle passa fint med en öl i gräset i parken, innan vi gick och hämtade Korvas. Egentligen borde de ha ett litet lager av kalla öl på systemet, för sådana som oss, som tycker om att välkomna våren med små improviserade picknickar. Men det fungerar ju med ljummet också, även om temperaturkontrasten till vårvädret inte blir lika tydlig.

Vi satt på en gräskulle, inte långt från den välbesökta lekparken och när jag kom gående tillbaka från parklekens toalett såg jag att Lisa satt och skrattade åt mig. ”Skrattar du åt mig?” frågade jag.

”Ja, du sticker verkligen ut där du kommer struttande genom parken, förbi alla mammor och pappor och barn” sa Lisa. ”Som en alldeles för lång Elvis Costello. Det ser ut som finn fem fel och du är alla fem felen.”

 Det fanns kärlek i hennes skratt. Jag tror att det kan ha varit en komplimang.