Lisa och jag tänkte cirkulera runt observatorieparken i väntan på att Korvas skulle somna i vagnen, så att vi så snabbt som möjligt, när sömnen väl inträdde, kunde slå upp ett läger i gräset och läsa lite i våra böcker. Denna, den första riktiga vårdagen, om man räknar in en anständig temperatur som ett krav för att det ska få klassas som vårdag, tänkte vi inte missa. Inte en sekund ville vi låta gå till spillo. Vi hann aldrig börja cirkulera – Korvas slocknade innan vi ens hade hunnit komma till starten för cirkulationen, alltså parken.  En god timme fick vi i gräset tillsammans med våra böcker innan det började röra sig i vagnen.

Det är alltid lite spännande att se hur det ska gå då, när hon vaknar. För precis som vilka andra människor som helst vaknar de upp på den ena eller den andra sidan, de små människorna. Korvas vaknade upp på ett strålande humör. Hon bad om att bli nedlyft från vagnen och började genast springa glädjevarv runt Lisa och mig, i solen. Hon fascinerades av vinden som blåste henne i håret och förstärkte dess effekt genom att skaka på huvudet och själv blåsa ut luft genom munnen, som för att hjälpa vinden på traven.

Hennes glädje visste inga gränser när vi tog med henne för att leta efter myror. Hon skrek, hoppade och sprang i cirklar om vartannat. Och plötsligt, när alla myror tycktes uppslukade av jorden, dök en humla upp, varpå en vild förföljningsjakt på denna ludna, surrande insekt inleddes. En jakt som sträckte sig över stora ytor. Hon ville gärna klappa den, men lyssnade till våra varningar om att humlor inte alltid gillar att bli klappade och att det kan resultera i smärta. Men att bli förföljda däremot, det bekommer dem inte.

Korvas hade tveklöst en av årets hittills absolut bästa dagar idag, och som om inte allt det hon fick uppleva i parken vore nog, mötte vi en katt på gården.

En katt med tratt vid en rabatt, med en päls som sammet.