Hon ville att jag skulle ha hatten på mig. Korvas fick syn på den på bordet och bad mig sätta på den. Det var inte mycket att orda om. Sen målade vi.

Nu är jag långt ifrån någon expert på tvååringar i allmänhet, eller på några andra åringar heller för den delen, men jag har anledning att tro att när de flesta småbarn målar med akryl så slutar det i en rejäl kladdfest. En färgexplosion där barnets kläder genomgår en lika våldsam förändring som den för färgen avsedda vita duken. Det var jag beredd på idag, men när Korvas och jag, efter en halvtimmes hårt arbete, hade fyllt två ark med sprakande färger, fanns endast en liten röd prick, stor som huvudet på en tändsticka, på hennes byxor som kunde avslöja att vi hade målat. Faktum är att jag hade kladdat ner mig mer.

Hade det inte varit så att hon så ohämmat slafsade med färgen mot pappret, hade jag blivit orolig. Orolig över att hennes ordentlighet hämmade hennes skapande, kanske hela hennes person. Istället blev jag fascinerad av att se hur någon kunde vara så slafsig och ordentlig på en och samma gång. Hennes yviga penseldrag stod i direkt kontrast till det delikata grepp med vilket hon höll i penseln. Det fick mig att tänka på hur mitt eget liv ser ut, hur en kombination av slafsighet och ordentlighet genomsyrar hela mitt väsen.

Och så blev jag orolig i alla fall.