Jag förstår om det har varit en omtumlande helg för dig som är en Korvasbloggläsare. Kanske undrar du om jag inte var medveten om allt det här, innan vi hånglade och vandrade hand i hand i solnedgången. Jag var, ska erkännas, medveten om ett par saker. I alla fall de saker som en fönstergluttare kan vara medveten om.

För dig som inte vet så träffades jag och Korvaspappa (eller Fina som jag brukar kalla honom) genom att vinka till varandra under heta sommarnätter för snart fem år sedan.  Genom min fönsterspaning så visste jag, att han sex av sju middagar åt flottiga kycklingklubbor framför tv:n, gärna med fotpallen som matbord. Jag visste att han hade sin garderob och underkläder i skafferiet och att han skapade höga möbeltravar i vardagsrummet (varför han gör så vet jag fortfarande inte riktigt). Jag kunde även ana att han hade ryggproblem då han brukade stå som en vikt sax i köket och balansera på tårna.

Ändå valde jag att leva med mitt liv med honom. (Det här med påsvikningar, parallelliseringar och att han ska väga och mäta allt hela tiden fick jag dessvärre lära mig senare.) Det har inte alltid varit lätt, såklart, och att skaffa barn var långt ifrån självklart. Det har inte heller per automatik varit varken jämställt eller enkelt, utan vi har jobbat på det och jobbar än.

Jag har en vän som brukar säga att han inte tror på evig kärlek, men om det finns, så är det jag och Korvaspappa. En enorm press, men ännu mer kanske, är det något fint att försöka leva upp till!