Han jobbar Korvaspappa. Han hinner inte berätta om sin tid med Korvas och det är då frågan kastas till Korvasvikarien:
-Har du någor att berätta?
-Nja, svara Korvasvikarien. Jag är mest alldaglig och grå. Jag hinner liksom inte se det vackra på samma sätt. Eller jag kan inte förmedla det vackra vidare på samma sätt. Inte på samma sätt som Korvaspappa gör.

-Men det gör inget. Berätta något annat. Något om Korvaspappa kanske?
-Äsch. Ska jag? Jag som blott är en Korvasvikarie? Men okej. Så här var det en dag för ett par månader sen. 

 Korvaspappa mobil ringer. Jag, Korvasvikarien, tittar förvirrat upp.

-Har du ställt alarmet nu? Vad är det du måste göra? undrar jag lite irriterat, men samtidigt nyfiket.

Korvaspappa ler.

-Det är mitt ”dags att kyssa Korvasmamma”-alarm, svarar han. Inget annat.

Jag gillar inte påtvingande kyssar, men det romantiska skimret glänste allt för lockande.

Vi lovade varandra för ett par år sen att kyssas minst en gång varje dag. Det ska erkännas att det blev si och så med det, men Korvaspappas alarm ser till att vi minns. Att vi minns våra löften och vår hångelkvalité tillsammans. God bless tha mobilephonealarmsound-nowit´stimetohångeltime!