Korvasfamiljen har köpt båt! Helt fantastiskt, även om det innebär att familjebesparingarna är slut. Av båtens storlek att döma kanske man då drar slutsatsen att Korvasfamiljens besparingar inte var särskilt stora. Den slutsatsen är i så fall korrekt, beroende på vad man har för referenser. En mer optimistisk formulering vore att vända på det och säga att Korvasfamiljens besparingar var tillräckligt stora för att köpa en fin båt.

Vi har inte riktigt hunnit åka med den än, men de senaste dagarna har ända gått i båtköparens tecken. Vi har tittat på den och lämnat handpenning, fixat postväxel, lånat trailer och provkört båten, dragit upp den på den lånade trailern, kört till båtplatsen och lagt den i sjön. Nu är jag nyss hemkommen från sjösättningen. Det blev ett visst äventyr, då rampen ner till sjön var spärrad med en låst kätting och den ansvarige båtplatskillen inte gick att få tag på. Vi misströstade inte, utan bröt oss igenom. Vi letade efter lämpliga föremål i omnejden som vi kunde bända och slå med för att få loss kättingen. Och när båten var parkerad lappade vi snyggt ihop det vi hade tagit isär. Man ska alltid städa efter sig på brottsplatsen.

Under ett litet familjeråd, på ett närbeläget kafé, efter att vi hade lämnat handpenning, beslutades det att båten ska heta Gullrumpan. Det är ett av Mollys smeknamn, så det känns som ett fint sätt att hedra henne på. Att få en båt uppkallad efter sig är ingen småsak. Vi har räknat ut att det kommer att ta många år innan Korvas kommer att bli stött över att hon inte har någon båt uppkallad efter sig. Och när den åldern är uppnådd, kanske läget är helt annorlunda. Vad det har blivit av Gullrumpan då kan man bara spekulera i. Tillsvidare får vi hitta på ett fint namn på Korvas flytväst.

Länge leve Gullrumpan!