Ack dessa tidiga morgnar, med bly i ögonlocken och med en pigg liten kropp hängandes på den äldre, trötta. För mig väntar en lång startsträcka, med timmar kvar tills kroppen har fått full rörlighet. I den mån den nu någonsin får det. Det första kraftprovet är att lyfta upp Korvas ur sängen, vilket görs med en rörelse som skulle få en anatomiskt okunnig åskådare att förutsätta att ryggen bars upp av en solid och spikrak stång. Korvas behöver ingen startsträcka – ville hon, skulle hon kunna gå ner i spagat före dagens första blöjbyte.

Jag halvligger i soffan och klipper med ögonen, medan Korvas drar fram plastburkar och sina älskade matlagningsmått – matskedar, teskeder och kryddmått. Hon hade en liten period då hon hade som krav att om hon skulle inta någon vätska över huvud taget så skulle den drickas ur en matsked. Lyckligtvis har hon börjat släppa lite på det nu. Då och då kommer hon fram och klappar mig på kinden och ibland lägger hon sig bredvid mig en liten stund och drar filten över sig. Så stannar hon i ungefär tjugofem sekunder innan det börjar rycka i benen på henne, och så ålar hon sig ner på golvet igen och fortsätter med sina bestyr.

Men så börjar kaffet så sakteliga att verka och ett visst mått av framtidstro fäster sig i sinnet. Då kan man ta itu med Korvas vällingflaska och den besvärliga delen av disken från igår, pannan och risbehållaren, som stått i blöt över natten. Det vill hon vara med på, Korvas. Jag tar pannan och risbyttan och Korvas tar itu med sin nappflaska.

Aldrig tidigare har något arbete utförts så grundligt.