Kära Korvasläsare, vi har slitit i vårt anletes svett för att producera de första rörliga bilderna någonsin på Korvasbloggen, men tekniken har varit emot oss. Tålmodigt har vi kämpat och sagt att snart kommer det att gå, men ingenting har fungerat och timmen är sen. Om ni är besvikna, ja då kan ni bara försöka föreställa er hur vi känner det. Besvikelse är bara förnamnet. Bortsett från att vi är ledsna så känner vi oss dåliga och usla. Som en bunt förlorare – som ohyra.

Och om ni undrar varför jag talar om mig själv som om jag vore fler än en, så är det bara för att det är så outhärdligt plågsamt att själv ansvara för detta nederlag.

Korvasfamiljen har köpt båt! Helt fantastiskt, även om det innebär att familjebesparingarna är slut. Av båtens storlek att döma kanske man då drar slutsatsen att Korvasfamiljens besparingar inte var särskilt stora. Den slutsatsen är i så fall korrekt, beroende på vad man har för referenser. En mer optimistisk formulering vore att vända på det och säga att Korvasfamiljens besparingar var tillräckligt stora för att köpa en fin båt.

Vi har inte riktigt hunnit åka med den än, men de senaste dagarna har ända gått i båtköparens tecken. Vi har tittat på den och lämnat handpenning, fixat postväxel, lånat trailer och provkört båten, dragit upp den på den lånade trailern, kört till båtplatsen och lagt den i sjön. Nu är jag nyss hemkommen från sjösättningen. Det blev ett visst äventyr, då rampen ner till sjön var spärrad med en låst kätting och den ansvarige båtplatskillen inte gick att få tag på. Vi misströstade inte, utan bröt oss igenom. Vi letade efter lämpliga föremål i omnejden som vi kunde bända och slå med för att få loss kättingen. Och när båten var parkerad lappade vi snyggt ihop det vi hade tagit isär. Man ska alltid städa efter sig på brottsplatsen.

Under ett litet familjeråd, på ett närbeläget kafé, efter att vi hade lämnat handpenning, beslutades det att båten ska heta Gullrumpan. Det är ett av Mollys smeknamn, så det känns som ett fint sätt att hedra henne på. Att få en båt uppkallad efter sig är ingen småsak. Vi har räknat ut att det kommer att ta många år innan Korvas kommer att bli stött över att hon inte har någon båt uppkallad efter sig. Och när den åldern är uppnådd, kanske läget är helt annorlunda. Vad det har blivit av Gullrumpan då kan man bara spekulera i. Tillsvidare får vi hitta på ett fint namn på Korvas flytväst.

Länge leve Gullrumpan!

Ibland måste den digitala delen av livet lämna lite plats åt den fysiska. Det blev ingen blogg igår, men det blev musik. Lisa, Molly och jag slet fram gitarrer, syntar och anteckningsblock och skapade musik, långt in på småtimmarna. Småtimmarna fick dock inte Molly uppleva. För att inte tala om Korvas, hennes småtimmar började redan innan vi satte igång. Frågan är om hon ens känner till vårt musikprojekt.

Det är en sång om livets smärtor och förluster. En riktigt vemodig och vacker skapelse, som riktar sig direkt till tårkanalerna.

En vacker dag, förmodligen inom en överskådlig framtid, kommer ni att få höra den.

Hon ville att jag skulle ha hatten på mig. Korvas fick syn på den på bordet och bad mig sätta på den. Det var inte mycket att orda om. Sen målade vi.

Nu är jag långt ifrån någon expert på tvååringar i allmänhet, eller på några andra åringar heller för den delen, men jag har anledning att tro att när de flesta småbarn målar med akryl så slutar det i en rejäl kladdfest. En färgexplosion där barnets kläder genomgår en lika våldsam förändring som den för färgen avsedda vita duken. Det var jag beredd på idag, men när Korvas och jag, efter en halvtimmes hårt arbete, hade fyllt två ark med sprakande färger, fanns endast en liten röd prick, stor som huvudet på en tändsticka, på hennes byxor som kunde avslöja att vi hade målat. Faktum är att jag hade kladdat ner mig mer.

Hade det inte varit så att hon så ohämmat slafsade med färgen mot pappret, hade jag blivit orolig. Orolig över att hennes ordentlighet hämmade hennes skapande, kanske hela hennes person. Istället blev jag fascinerad av att se hur någon kunde vara så slafsig och ordentlig på en och samma gång. Hennes yviga penseldrag stod i direkt kontrast till det delikata grepp med vilket hon höll i penseln. Det fick mig att tänka på hur mitt eget liv ser ut, hur en kombination av slafsighet och ordentlighet genomsyrar hela mitt väsen.

Och så blev jag orolig i alla fall.

Lisa och jag tänkte cirkulera runt observatorieparken i väntan på att Korvas skulle somna i vagnen, så att vi så snabbt som möjligt, när sömnen väl inträdde, kunde slå upp ett läger i gräset och läsa lite i våra böcker. Denna, den första riktiga vårdagen, om man räknar in en anständig temperatur som ett krav för att det ska få klassas som vårdag, tänkte vi inte missa. Inte en sekund ville vi låta gå till spillo. Vi hann aldrig börja cirkulera – Korvas slocknade innan vi ens hade hunnit komma till starten för cirkulationen, alltså parken.  En god timme fick vi i gräset tillsammans med våra böcker innan det började röra sig i vagnen.

Det är alltid lite spännande att se hur det ska gå då, när hon vaknar. För precis som vilka andra människor som helst vaknar de upp på den ena eller den andra sidan, de små människorna. Korvas vaknade upp på ett strålande humör. Hon bad om att bli nedlyft från vagnen och började genast springa glädjevarv runt Lisa och mig, i solen. Hon fascinerades av vinden som blåste henne i håret och förstärkte dess effekt genom att skaka på huvudet och själv blåsa ut luft genom munnen, som för att hjälpa vinden på traven.

Hennes glädje visste inga gränser när vi tog med henne för att leta efter myror. Hon skrek, hoppade och sprang i cirklar om vartannat. Och plötsligt, när alla myror tycktes uppslukade av jorden, dök en humla upp, varpå en vild förföljningsjakt på denna ludna, surrande insekt inleddes. En jakt som sträckte sig över stora ytor. Hon ville gärna klappa den, men lyssnade till våra varningar om att humlor inte alltid gillar att bli klappade och att det kan resultera i smärta. Men att bli förföljda däremot, det bekommer dem inte.

Korvas hade tveklöst en av årets hittills absolut bästa dagar idag, och som om inte allt det hon fick uppleva i parken vore nog, mötte vi en katt på gården.

En katt med tratt vid en rabatt, med en päls som sammet.

Det händer redan i affären. Man lokaliserar grönsaksdisken och tar ett par steg mot tomaterna och känner i hela kroppen att man är iakttagen – att de som bor där så att säga tittar tillbaka på en. Det är ganska obehagligt i början. Och så ligger de där som små farbröder och ropar på en. ”Du pysen, du tänker väl inte lämna oss här i sticket?” hojtar de, med betydligt djupare röster än man hade kunnat föreställa sig.

”Pratar ni med mig?” viskar man försiktigt fram, samtidigt som man ser sig omkring i affären och försäkrar sig om att man inte blir iakttagen, av någon annan än tomaterna – någon människa. Det genererar alltid misstankar varje gång någon pratar med en frukt eller grönsak, det är bara så. Man vet ju själv hur man resonerar när man ser någonting liknande.

I kassan känner man sig lite skyldig, som om man gjorde någonting olagligt och som om den som sitter där vet precis vad man har i kikaren. Men det kan inte hjälpas, man vet vad man måste göra.

Så det är lika bra att skynda sig hem och få det överstökat.

Igår möttes vi på systemet på Odengatan, mittemot Vasaparken, Lisa och jag. Hon jobbade halvdag och kom med bussen och jag satt på café Ritorno och skrev lite. Eller, jag satt på Ritorno och hade tänkt skriva lite, men i själva verket kollade jag efter båtar blocket.

Eftersom det var strålande väder hade vi resonerat oss fram till att det skulle passa fint med en öl i gräset i parken, innan vi gick och hämtade Korvas. Egentligen borde de ha ett litet lager av kalla öl på systemet, för sådana som oss, som tycker om att välkomna våren med små improviserade picknickar. Men det fungerar ju med ljummet också, även om temperaturkontrasten till vårvädret inte blir lika tydlig.

Vi satt på en gräskulle, inte långt från den välbesökta lekparken och när jag kom gående tillbaka från parklekens toalett såg jag att Lisa satt och skrattade åt mig. ”Skrattar du åt mig?” frågade jag.

”Ja, du sticker verkligen ut där du kommer struttande genom parken, förbi alla mammor och pappor och barn” sa Lisa. ”Som en alldeles för lång Elvis Costello. Det ser ut som finn fem fel och du är alla fem felen.”

 Det fanns kärlek i hennes skratt. Jag tror att det kan ha varit en komplimang.

Det var något lättare att lämna Korvas och åka iväg till Grekland den här gången. Därmed inte sagt att det var lätt, men förra året var jag rädd för att hon inte ens skulle komma ihåg mig när jag kom tillbaka. Det gjorde hon, även om hon reagerade på att min, av förfriskningar och flera dagars skrålande, röst var annorlunda och det tog ett par dagar då att helt vinna henne tillbaka. I år trodde jag att det skulle bli en liknande reaktion, men till min förvåning möttes jag av ett mycket tillgivet barn. En Korvas som var mer glad över att jag var tillbaka än besviken över att jag varit borta, vilket hon visade genom att vara ganska pappig.

Det som kändes jobbigt var att jag kom hem efter att Korvas hade gått och lagt sig på kvällen, vilket gjorde att jag skulle bli tvungen att vänta till nästa dag innan jag kunde råda bot på den abstinens som jag hade hunnit bygga upp. Men jag hade tur, kan man säga, för denna kväll var en av dessa kvällar som numera måste räknas som undantag, då hon vaknade och gnällde. Det brukar vara en ganska kort procedur – man klappar henne på pannan, lokaliserar nappen, sorterar upp hennes katter och andra mjukisfigurer och bäddar ner henne igen, och så är man snart på väg ut igen. Denna kväll bröt jag mot de gängse nattreglerna och plockade upp henne i famnen och kramade henne länge, innan jag lade ner henne i sängen igen.

Inte för att hon var i behov av den sortens närhet, utan för att jag var det.

Tänk vad lite man vet om vad som händer i sitt hem när man lämnar det. Hur man kan utsättas för en smutskastningskampanj, som helt saknar motstycke, på sin egen blogg och av sina närmaste, utan att veta om det. Den ena lögnen efter den andra har under de senaste dagarna travats på varandra, för att tillsammans bilda ett monument av osanningar.

Men jag är helt av den meningen att en läsare själv måste få chansen att genomskåda illvilliga lögner och förtal, och jag lever i tron om att de flesta av Korvasbloggens läsare bär med sig de nödvändiga verktygen för att göra så. Den enda osanningen som jag helt enkelt inte står ut med att låta vara okommenterad är den där det påstås att jag skulle ha skrivit ”babe” i ett sms till Lisa.

Jag som bara ville sjunga och bada.

Jag, Korvasvikarien, inser att jag har balanserat på en skör tråd. Att jag likt en elefant har försökt gå ner i spagat på en smal vajer. Att ju mer jag har försökt lysa i stjärnglansen av Korvaspappa har jag försvunnit i strålkastarljuset till att inte synas alls, möjligtvis har jag blivit bländad och tillrättavisad till min sanna plats. Jag ber om ursäkt för allt jag har gjort och jag lovar! Nästa gång, om det blir en nästa gång – då ska berätta allt det där fina.