Jag förstår om det har varit en omtumlande helg för dig som är en Korvasbloggläsare. Kanske undrar du om jag inte var medveten om allt det här, innan vi hånglade och vandrade hand i hand i solnedgången. Jag var, ska erkännas, medveten om ett par saker. I alla fall de saker som en fönstergluttare kan vara medveten om.

För dig som inte vet så träffades jag och Korvaspappa (eller Fina som jag brukar kalla honom) genom att vinka till varandra under heta sommarnätter för snart fem år sedan.  Genom min fönsterspaning så visste jag, att han sex av sju middagar åt flottiga kycklingklubbor framför tv:n, gärna med fotpallen som matbord. Jag visste att han hade sin garderob och underkläder i skafferiet och att han skapade höga möbeltravar i vardagsrummet (varför han gör så vet jag fortfarande inte riktigt). Jag kunde även ana att han hade ryggproblem då han brukade stå som en vikt sax i köket och balansera på tårna.

Ändå valde jag att leva med mitt liv med honom. (Det här med påsvikningar, parallelliseringar och att han ska väga och mäta allt hela tiden fick jag dessvärre lära mig senare.) Det har inte alltid varit lätt, såklart, och att skaffa barn var långt ifrån självklart. Det har inte heller per automatik varit varken jämställt eller enkelt, utan vi har jobbat på det och jobbar än.

Jag har en vän som brukar säga att han inte tror på evig kärlek, men om det finns, så är det jag och Korvaspappa. En enorm press, men ännu mer kanske, är det något fint att försöka leva upp till!

Jag fick precis ett sms från Korvaspappa i Grekland. Du kanske kan förstå den förväntan som lyste i min blick när jag sekundärvibrerade av mobilen som utannonserade det nyinkomna sms:et. Jag öppnar inboxen och läser:

 ”Har just badat och druckit bärs på stranden. Helt fantastiskt. Älskar dig babe”

”Är det nu man får säga: Fuck you? Älskar dig!” svarar jag.

På kvällarna säger han att de har spelningar med bandet. Alltså jag vet inte, men med tanke på att de fick en hit i Grekland genom en visa-kortsreklam kan man tänka sig att deras spelningar rimligen borde vara inställda. Du kanske tänker att det låter märkligt överhuvudtaget att Korvaspappa står på en scen och gastar och det förstår jag. Första gången jag såg honom på en scen fick jag en chock, för att inte tala om min uppsyn när han började strippa.

Jag fortsätter ställa de svåra frågorna – är den här killen som struttar runt på scen samma person som Korvaspappa? Kan denne mästerylare vara samma man som ältar om Korvas dagarna i ända. Vad säger du?

OBS! känsliga tittare bör varnas för det är väldigt mycket juckande.

 Notera även att alla kommentarerna är på grekiska.

Korvasvikarien är väldigt svag för smicker och jag gör därför salut och stämplar in. Efter redaktionsmötet med mig själv har jag svårt att bestämma vilka mörka hemligheter jag bör släpa fram ut i ljuset. Efter att jag lagt mitt veto mot ett par olika förslag, kände jag att tiden nu var mogen – det är dags att ni alla får veta den smutsiga sanningen om Korvaspappa. 

Du kanske, precis som jag, ha börjat bli lite väl trött på hela den här helylleimagen, myspappan och gull i gull. Om du också känner att den här perfekta bilden inte kan vara på riktigt då har du helt rätt. Den smutsiga sanningen om Korvaspappa är att han har varit storrökare i flera år och om han hade haft ett excelark med alla sina intima möten, så hade den filen blivit för stor för att skicka på mejl.  Vidare har han har supit som få vilket inte allt för sällan har inneburit att han har somnat på bussen och åkt runt runt (hela nätter). Eventuellt har han även en gång försökt sno en stol från hotell Clarion, men blev haffad av vakten då en tröttsam typ i kön tvångsmässigt skulle avslöja Korvaspappa och hans medhjälpare.

Jag vill att du tittar på den här killen. Är det någon som du skulle lita på? Kan denna person vara samma som Korvaspappa?

Senaste nytt är att vi kommer iväg till Grekland, och jag fattar egentligen inte vad jag gör uppe nu. Planet går om sex timmar och jag har inte ens börjat packa. En liten del av mig har nästan hoppats att strejker och vulkanaska ska hindra resan, därför att fjärilar stora som elefanter börjar flyga runt i min kropp, vid blotta tanken på att ställa mig på en scen, med ett enda rep i ryggen och drygt ett år sedan senaste spelningen. Men det är den rädda, fega delen av mig som hoppas på det. Den andra, lite modigare, säger ”nu kör vi!”.

Därmed kommer bloggen att ta en liten semester på fyra dagar, om inte Lisa får för sig att sätta sig vid rodret.

På återseende!

”Har du trixat med grekerna?” skrev jag en gång i ett sms till Lisa, innan vi hade träffats i verkliga livet. Hon bodde på andra sidan gatan och hade möblerat om i sitt fönster och det jag egentligen försökte säga var ”har du trixat med grejerna?”, men telefonen valde grekerna framför grejerna.

Nu är det omvänt – nu är det grekerna som trixar med mig. Och denna gång menar jag verkligen grekerna och inte grejerna. Tanken är att vi, i vårt ständigt döende band, ska åka på en liten turné i Grekland med start nu på torsdag. Men eftersom de håller på och strejkar är risken att planet vi ska åka med på torsdag morgon aldrig lyfter relativt stor. Parallellt med det flyger det stora askmolnet från vulkanen omkring dit vinden bär. Askmolnet kan man knappast klandra grekerna för, men inte desto mindre kan det sätta käppar i hjulet för vår resa.

Ett lustigt scenario vore om askmolnet befinner sig i ett dåligt läge, samtidigt som en pågående flygledarstrejk. Det skulle ju onekligen ta udden av strejken litegrann, om det inte får flyga några plan i alla fall.

För någon månad sedan blev vi intervjuade i en grekisk musiktidning på nätet. De undrade bland annat om det var lika glamoröst att vara rockstjärna som folk föreställde sig och om det kändes jobbigt att försumma sina familjer. Vi var otroligt roade av frågorna och valde att inte nämna att de enda tre spelningarna vi hade förra året, var de vi spelade i Grekland och de förmodligen enda spelningarna i år, och kanske någonsin, blir även de i Grekland. Om det nu blir några över huvud taget vill säga.

Men om det blir det är jag säker på att Lisa, Molly och Korvas inte kommer att känna sig försummade.

Vi tog en tur till kyrkogården igår, Korvas, Lisa och jag. Mamma dog den första maj, men eftersom det är demonstration då blir det en dålig dag för besök. Och eftersom mamma var död även den andra maj fungerar den dagen lika bra. Egentligen fungerar alla dagar lika bra och det känns inte jätteviktigt att gå dit över huvud taget. Jag tänker inte mer på henne där än någon annanstans, men det är en fin promenad dit och en fin ritual. Vi hade med oss varsin öl Lisa och jag, som vi drack i solen när vi kom fram. Det hade mamma gillat tror jag. Hon hade velat smaka.

Innan vi gick hemifrån tittade min syster och hennes man förbi på en kopp kaffe och jag var sådär otroligt osocial som jag kan vara ibland – när inga ord kommer naturligt. Jag hade lite dåligt samvete över det sen, men jag var helt enkelt inte i någon bra social form. Lyckligtvis känner min syster mig tillräckligt väl för att inte ta illa upp – tror jag. Men jag kände ändå att jag ville meddela henne att jag var medveten om att jag var en trist typ igår, så jag skickade ett sms idag. För att krydda meddelandet lite skrev jag ”rapport från kyrkogården: av allt att döma är mamma fortfarande död”, vilket jag själv tyckte var väldigt roligt.

Men min syster har inte svarat.

Ack dessa tidiga morgnar, med bly i ögonlocken och med en pigg liten kropp hängandes på den äldre, trötta. För mig väntar en lång startsträcka, med timmar kvar tills kroppen har fått full rörlighet. I den mån den nu någonsin får det. Det första kraftprovet är att lyfta upp Korvas ur sängen, vilket görs med en rörelse som skulle få en anatomiskt okunnig åskådare att förutsätta att ryggen bars upp av en solid och spikrak stång. Korvas behöver ingen startsträcka – ville hon, skulle hon kunna gå ner i spagat före dagens första blöjbyte.

Jag halvligger i soffan och klipper med ögonen, medan Korvas drar fram plastburkar och sina älskade matlagningsmått – matskedar, teskeder och kryddmått. Hon hade en liten period då hon hade som krav att om hon skulle inta någon vätska över huvud taget så skulle den drickas ur en matsked. Lyckligtvis har hon börjat släppa lite på det nu. Då och då kommer hon fram och klappar mig på kinden och ibland lägger hon sig bredvid mig en liten stund och drar filten över sig. Så stannar hon i ungefär tjugofem sekunder innan det börjar rycka i benen på henne, och så ålar hon sig ner på golvet igen och fortsätter med sina bestyr.

Men så börjar kaffet så sakteliga att verka och ett visst mått av framtidstro fäster sig i sinnet. Då kan man ta itu med Korvas vällingflaska och den besvärliga delen av disken från igår, pannan och risbehållaren, som stått i blöt över natten. Det vill hon vara med på, Korvas. Jag tar pannan och risbyttan och Korvas tar itu med sin nappflaska.

Aldrig tidigare har något arbete utförts så grundligt.

Få människor kan presentera en så bländande statistik när det kommer till förstamajdemonstrationer, som Korvas. Det finns onekligen de som slår henne i antal, men i procent kan hon med sina hundra inte bli slagen. Oavgjort är det närmaste man kan komma.

Ironiskt nog är hon förmodligen totalt omedveten om sin bedrift.

Vi brukar kalla Molly för Fisen här hemma och oftast protesterar hon inte. Hon förstår nog att det är med kärlek. Man skulle ju aldrig kalla någon man inte tycker om för Fisen, det låter alldeles för kärvänligt på något vis. Prutten möjligtvis eller Fjärten, förmodligen inte ens det, men absolut inte Fisen. Om man verkligen tycker illa om någon vill man ge den ett smeknamn som på något sätt förmedlar personens brist på charm – något som inte låter snällt eller sympatiskt.  Och man kan säga vad man vill om fisar, men de är inte elaka eller osympatiska, utan förmedlar någon sorts oskyldig snällhet. Små oskuldsfulla misstag skulle man kunna kalla dem.

Då och då, om någon kompis till henne råkar höra när vi kallar henne för Fisen, reagerar hon och anmärker, men glömmer snart bort det igen. Men för någon vecka sedan, då Molly kom ner för trappan på morgonen, hade Korvas för första gången snappat att Molly hade fler namn än ett och välkomnade henne med ett stort och glatt ”heeej Fisen” och då fick Molly nog.

”Asså allvarligt, ni MÅSTE sluta kalla mig för Fisen. Att bli kallad för Fisen av sin lillasyster är INTE okej.”

Och någonstans förstår man ju vad hon menar Molly, att hon upplever att maktbalansen känns lite rubbad då.