Korvas frågar ofta efter honom, Sverker. Jag antar att hon reflekterar över att han mer och mer sällan syns till i hemmet. När hon lärde känna honom visste hon alltid var han höll hus, han var självklar – som en permanent installation i hemmet, en trygg punkt i tillvaron. Nu får hon inte ihop det.

Stolen på vilken han tillbringade större delen av sin vakna tid, gapar nu tom – som fundamentet till en raserad, tidigare ståtlig byggnad. Likaså skrivbordet, låt oss likna det vid den raserade tidigare ståtliga byggnadens trädgård, liknar numera ett kalhygge. Den rabatt av glas, koppar, tallrikar och bestick som tidigare prydde trädgården, har nu reducerats till en kvarglömd kaffekopp. Vid denna rabatt, med en envishet som få, har han tillbringat månader med att på olika forum diskutera guds existens, eller snarare icke-existens, med människor som aldrig tycktes förstå någonting. Kompletta idioter, många av dem, om man får tro Sverker.

Han var ingen sådan person som kämpade för att vinna Korvas tillgivenhet. Alla de första stegen var det hon som fick ta, men millimeter för millimeter vann hon hans hjärta och han hennes.

Nu tillhör det någon annan, hans hjärta, och om en dryg vecka flyttar han ut. Men redan nu skymtar han bara glimtvis förbi, som en jagad skugga, mellan väggarna i Korvasfamiljens boning.