Korvas skulle ha varit på dagis idag egentligen och så skulle jag förbereda inför att vi åker till landet, ikväll eller imorgon, men så vaknade vi sent och då tänkte jag att jag behåller henne hemma istället.

Korvas sitter vid matbordet och häller vatten från ett glas till ett annat, med en vällingskopa som har ett hål i botten. När hon är klar, torkar hon upp allt spill med en trasa och så börjar hon om och häller tillbaka allt vatten, minus det som hamnar på bordet, i det första glaset. Min uppgift är att vrida ur trasan och fylla på med lika mycket vatten som gått förlorat. Alltså precis lika mycket vatten som jag just har vridit ur trasan, plus det som har dunstat eller trängt in i bordskivan förstås.

Under de perioder som uppstår mellan trasurvridningar och vattenpåfyllningar sitter jag och förbereder mig inför att förbereda inför att åka till landet. Utifrån sett skulle man kunna tro att jag inte gör någonting, men så är det alltså inte.

Nu ser vattennivån i glaset oroväckande låg ut.

Bäst att jag skyndar.

För några dagar sedan, när jag kom hem, låg det flera brev på hallgolvet. Mestadels räkningar, i vanlig ordning – några med Lisas namn på och några med mitt. Jag brukar inte titta efter så noga var kuverten kommer ifrån innan jag tar itu med dem, speciellt inte om de inte är adresserade till mig. Jag öppnar mina kuvert, gör en hög av det jag ska spara, en hög till pappersinsamlingen och en hög som ska ner i soporna. I sophögen lägger jag bland annat kuverten. Det fanns en tid då jag rev bort plastfönstren från kuverten och lade resten i pappersinsamlingen, men efter att jag hört på nyheterna att klistret från toppen av kuverten orsakar problem i hanteringen, kastar jag alltihop. Det blir inte mycket kvar om man river bort det också. Lisas brev lägger jag på hennes skrivbord.

Sedan tar jag fram min håltagare och gör hål i de papper som direkt ska in i någon pärm och sätter sedan in dem där. Räkningarna klämmer jag fast i en för räkningar avsedd klädnypa, som sitter strategiskt placerad på sidan av en hylla, med hjälp av en häftkudde. Det var ett genombrott i hanteringen av mina räkningar, när jag för många år sedan började samla dem på det sättet. Tidigare bestod den största kraftansträngningen, när det varje månad var dags att betala räkningarna, i att först hitta dem i olika lådor och andra utrymmen.  Då gällde det också att komma ihåg precis vilka räkningar man hade, så att man visste vilka man skulle leta efter, och när man faktiskt hade hittat alla.

Jag skulle säga att jag har väldigt bra koll på mina papper. Andra saker i mitt liv må vara röriga, men papprena har jag koll på. Kanske beror det på att jag har haft företag ganska länge nu och vet att det blir väldigt struligt om man inte håller koll på papper och kvitton, eller så beror det på någonting annat, det vet jag inte. Men jag är en jävel på papper.

Myndigheterna kan ju omöjligt veta om jag är bra på pappershantering eller inte. De borde vara helt neutralt inställda till vår familjs färdigheter vad det gäller pappershantering. De borde vara fullkomligt neutrala till vår familjs färdigheter vad det gäller alla andra göromål också för den delen. Därför undrar jag varför i helvete brevet om möjligheten att välja sjukhus för Korvas var adresserat till Lisa och inte till oss båda. Därför undrar jag varför i helvete alla andra brev, som har någonting med Korvas att göra, är adresserade till Lisa och inte till oss båda.

Är det för att jag har stora handflator och en röst som skrämmer barn?

Vi sitter på huk på stranden och samlar stenar. Korvas är lite otålig. Hon har redan plockat en sten och vill genast gå ut på bryggan för att kasta i den. Själv har jag lärt mig, från våra övningar dagarna före, att man gör klokast i att ta med sig många. Inte för att jag inte uppskattar promenaderna ut på den långa bryggan, tillsammans med Korvas, men det finns någonting i mig som inte kan låta bli att tycka att det inte är riktigt effektivt att bara ta med sig en sten åt gången. Vill man tömma stranden på stenar måste man ha ett visst tempo. Dessutom vill hon gärna gå längre och längre ut för varje gång. Jag gör en håv av min t-shirt och kan lasta i ett fyrtiotal stenar, innan det börjar knaka i sömmarna.

Min uppgift på vägen ut är att hålla koll så att Korvas inte går för nära kanten. Samtidigt njuter jag av hur skönt det är med de gamla vindpinade bräderna under mina bara fötter och jag iakttar hur Korvas små fötter blir allt vanare för varje tur – mer och mer sällan snubblar hon i springorna. Bryggan är byggd i sektioner och när vi har promenerat så många gånger att jag börjar känna igen olika bräder, vilka som börjar murkna och vilka som har fler kvistar än andra, märker jag att jag går och räknar sektionerna och funderar på varför de är numrerade. Som om bryggan byggs upp på nytt varje sommar och att det då underlättar monteringen.

Korvas håller sin lilla hand i min och kallar mig då och då för pappa, när hon vill fråga eller berätta någonting, och vid ett tillfälle suger orden tag i mig och ger mig svindel. Jag ser på oss utifrån och det slår mig att JAG verkligen är någons pappa. Det måste vara ett skämt. Jag är Korvas pappa och för henne är jag lika självklar som livet. Men att vara så självklar för någon är inte självklart för mig. Fantasibilden av en pappa stämmer inte överrens med verkligheten. Den stämmer inte överrens med mig.

På vägen tillbaka till stugan bär jag Korvas tätt mot kroppen, med känslan av att jag lurar henne – att jag är en bluff.

Lyckligtvis har Korvas ännu inte synat mig.

Hej alla Korvasbloggläsare!

Vi är på Gotland. Vi solar (eller är i solen), kastar frisbee, äter mat, petar på gråsuggor så de blir blir bollar, vi dricker öl, spelar kubb vi och ibland åker vi på utflykt. Vi är snart hemma igen och Korvaspappa berättar mer då.

/Korvasvikarien

Igår när vi kom fram och hoppade ur bilen plockade Korvas upp en kotte, det första hon gjorde. ”Kott” sa hon och höll den hårt i handen. Det finns miljontals kottar här, men hon intresserar sig inte för någon annan – den hon har är perfekt och hon behöver bara en, och den håller hon fast vid och bär med sig överallt.

Tidigare var vi nere vid havet och jag visade hur man kastade macka. Korvas ville också pröva, så vi gick ut på en brygga där hon fick kasta i sin sten, som hon bar med sig i sin lediga hand. Femtio meter tillbaka för att hämta en ny sten och sedan tillbaka igen och i med nästa. Så fortsatte det, som om hennes uppgift var att helt tömma stranden på stenar. Och jag visste redan från början att det skulle bli traumatiskt när vi måste bryta upp, innan uppdraget var slutfört. ”Kassa i vatten” gråtmumlade hon bakom nappen, när jag bar henne tillbaka mot stugan. Nu med en sten i den hand hon inte bar kotten.

Vi är på Gotland och kan gå ner till havet igen imorgon, för att ta vid där vi slutade.

Jag vet att Lisa har vikariebloggat om det tidigare – hur jag ställt ett återkommande alarm på telefonen som ska påminna mig om att vi borde kyssas minst en gång om dagen. ”Kyssa Lisa” står det klockan nio varje kväll. Lisa snurrade i vanlig ordning till allting, så i början trodde hon att min tanke var att vi skulle kyssas just på klockslaget nio varje kväll, men det var alltså aldrig tanken. Jag tyckte bara att nio var en bra tid att bli påmind. Sen när själva kyssandet väl skulle äga rum var inte så noga – bara att det ägde rum.

När jag för någon månad sedan bytte telefon var jag noga med att lägga in alarmet även på den nya telefonen. Igår meddelade mig min moster om att hon ville ge mormor min gamla telefon, som i själva verket var hennes (min mosters alltså) men som jag hade lånat. Alltså för att klargöra hur det hela låg till: Min mormor skulle få min mosters gamla telefon, som jag hade lånat under en tid. Inte för att det bidrar med någonting, annat än ytterligare förvirring, men för sakens skulle kanske jag ska tillägga att även min nya telefon är min mosters gamla.

Hur som helst åkte min moster över till min mormor med sin gamla telefon, den som jag hade lånat under en tid. Länge och väl satt de och övade på de viktigaste funktionerna. Femton gånger fick mormor stänga av och sätta på knapplåset, så att hon fick in snitsen ordentligt och lärde sig att varken trycka för långsamt eller för löst. Hon lärde sig att man svarade och ringde upp med grön lur och avslutade ett samtal med röd.

Det var en upprörd mormor som ringde min moster senare på kvällen och sa: ”Jag begriper mig inte alls på den här telefonen, det går inte att svara med den gröna luren och så säger den att jag ska pussa Lisa. Jag förstår ingenting”

Ja, om jag nu ska ha en blogg går det väl helt enkelt inte att gömma sig längre. Jag har bara varit så sjukligt trött. Jag har varit sådär trött som jag alltid har inbillat mig att man blir om man blir biten av en fästing som bär på ett virus. Kanske har jag blivit biten av en fästing som bar på ett virus, det kan jag ju inte säkert veta. Jag vet inte ens om man verkligen blir trött när man har blivit biten av en fästing som bär på ett virus. Men det inbillar jag mig. Jag inbillar mig att man blir enormt trött.

Sedan växer det alltid och blir stort. Ett inlägg känns plötsligt som en enorm uppgift som man omöjligt kan klara av. Så är det med väldigt mycket jag gör, innan jag verkligen gör det. Det finns de som alltid bara ser målet och blir blinda för alla hinder – dem avundas jag. Själv är jag mästare på att se hinder – allt som kan gå fel. Vad som nu skulle kunna gå fel i en blogg.

Det finns också något härligt självdestruktivt över att låta någonting förfalla. Då och då har jag gått in och tittat på lite statistik och nästan gottat mig åt hur besökarantalet rasar. Det är lite som bloggvärldens motsvarighet till att skära sig i armarna. Men nu har jag skurit klart, i alla fall för idag.

När jag skulle gå hem med Korvas från dagis, ställde sig en flicka i vägen för gången som leder till grinden och sa att jag inte fick passera där. ”Då smiter jag förbi i alla fall” sa jag och körde förbi henne. När vi gick ut genom grinden ropade hon bajsprutt och dumsmörgås efter oss.

Jag kan inte minnas senaste gången jag blev kallad dumsmörgås.

Det är en trött Korvasvikarie. Det är en Korvasvikarie som längtar efter att Korvaspappa ska komma hem igen. Precis som om att han har varit borta och seglat runt jorden – och det har han inte och en världsomsegling tar dessutom bara 8 dagar som vi alla vet.

Men det är ibland när man är trött som man tar tillvara på vardagen på allvar. Man låter allt ta sin tid. Det är då man kan lukta på blommor i över en timme och livet ändå är bra fint.

OBS! Det är en relativt tråkig liten film, men om du är trött så kanske den är fin. 

Tyckte det blev lite väl gulligt och fint nu – så jag slänger upp den här också!

/Korvasvikarien