Ja, om jag nu ska ha en blogg går det väl helt enkelt inte att gömma sig längre. Jag har bara varit så sjukligt trött. Jag har varit sådär trött som jag alltid har inbillat mig att man blir om man blir biten av en fästing som bär på ett virus. Kanske har jag blivit biten av en fästing som bar på ett virus, det kan jag ju inte säkert veta. Jag vet inte ens om man verkligen blir trött när man har blivit biten av en fästing som bär på ett virus. Men det inbillar jag mig. Jag inbillar mig att man blir enormt trött.

Sedan växer det alltid och blir stort. Ett inlägg känns plötsligt som en enorm uppgift som man omöjligt kan klara av. Så är det med väldigt mycket jag gör, innan jag verkligen gör det. Det finns de som alltid bara ser målet och blir blinda för alla hinder – dem avundas jag. Själv är jag mästare på att se hinder – allt som kan gå fel. Vad som nu skulle kunna gå fel i en blogg.

Det finns också något härligt självdestruktivt över att låta någonting förfalla. Då och då har jag gått in och tittat på lite statistik och nästan gottat mig åt hur besökarantalet rasar. Det är lite som bloggvärldens motsvarighet till att skära sig i armarna. Men nu har jag skurit klart, i alla fall för idag.

När jag skulle gå hem med Korvas från dagis, ställde sig en flicka i vägen för gången som leder till grinden och sa att jag inte fick passera där. ”Då smiter jag förbi i alla fall” sa jag och körde förbi henne. När vi gick ut genom grinden ropade hon bajsprutt och dumsmörgås efter oss.

Jag kan inte minnas senaste gången jag blev kallad dumsmörgås.