Vi sitter på huk på stranden och samlar stenar. Korvas är lite otålig. Hon har redan plockat en sten och vill genast gå ut på bryggan för att kasta i den. Själv har jag lärt mig, från våra övningar dagarna före, att man gör klokast i att ta med sig många. Inte för att jag inte uppskattar promenaderna ut på den långa bryggan, tillsammans med Korvas, men det finns någonting i mig som inte kan låta bli att tycka att det inte är riktigt effektivt att bara ta med sig en sten åt gången. Vill man tömma stranden på stenar måste man ha ett visst tempo. Dessutom vill hon gärna gå längre och längre ut för varje gång. Jag gör en håv av min t-shirt och kan lasta i ett fyrtiotal stenar, innan det börjar knaka i sömmarna.

Min uppgift på vägen ut är att hålla koll så att Korvas inte går för nära kanten. Samtidigt njuter jag av hur skönt det är med de gamla vindpinade bräderna under mina bara fötter och jag iakttar hur Korvas små fötter blir allt vanare för varje tur – mer och mer sällan snubblar hon i springorna. Bryggan är byggd i sektioner och när vi har promenerat så många gånger att jag börjar känna igen olika bräder, vilka som börjar murkna och vilka som har fler kvistar än andra, märker jag att jag går och räknar sektionerna och funderar på varför de är numrerade. Som om bryggan byggs upp på nytt varje sommar och att det då underlättar monteringen.

Korvas håller sin lilla hand i min och kallar mig då och då för pappa, när hon vill fråga eller berätta någonting, och vid ett tillfälle suger orden tag i mig och ger mig svindel. Jag ser på oss utifrån och det slår mig att JAG verkligen är någons pappa. Det måste vara ett skämt. Jag är Korvas pappa och för henne är jag lika självklar som livet. Men att vara så självklar för någon är inte självklart för mig. Fantasibilden av en pappa stämmer inte överrens med verkligheten. Den stämmer inte överrens med mig.

På vägen tillbaka till stugan bär jag Korvas tätt mot kroppen, med känslan av att jag lurar henne – att jag är en bluff.

Lyckligtvis har Korvas ännu inte synat mig.