”Läcka lappa i kåge” var det första Korvas sa på skötbordet igår, när morgonblöjan skulle bytas.

Hennes uttal är inte perfekt, så är det, vilket Lisa och Molly ofta klankar ner på och som jag tar personligt och känner mig tvungen att försvara – som om mina gener blev anklagade för att försena vår dotters språkutveckling. Molly talade minsann mycket tydligare när hon var två – något som jag ställer mig tveksam till. Inte för att jag betvivlar Mollys förmågor, tvärtom, utan för att det var länge sedan och för att Lisa har en förmåga att kunna böja både tid och sanning på ett sätt som få kan mäta sig med. Lisa har tillexempel hävdat, på fullaste allvar, att hon vägde 95 kilo när hon var gravid med Molly. Ett påstående som varken släkt, vänner, eller gamla fotografier har velat styrka. Men Lisa var sexton år då och förmodligen kändes det som om hon vägde 95 kilo – minst. Faktum är att om man är höggravid när man är sexton är det snarare märkligt och oroande om ens mentala vikt understiger 95 kilo.

Men nu skulle det här inte handla om Korvas uttal eller om Lisas förmåga att kunna böja tid och sanning… Vi börjar om.

”Läcka lappa i kåge” var det första Korvas sa på skötbordet igår, när morgonblöjan skulle bytas. En mening som hon har yttrat många gånger sedan i lördags, då hon var med om någonting oerhört märkligt, omskakande och fascinerande – ett outplånligt minne. På vägen hem från skrattstockfestivalen på Långholmen ville bussen endast gå till Fridhemsplan, eftersom miljoner maratonlöpare (däribland, också det omskakande nog, halva min bekantskapskrets) barrikaderade stadens gator. Det var läggdags för Korvas, så för att spara tid hoppade vi över promenaden och tog istället tunnelbanan två stationer till Odenplan.

När tåget rullade in på perrongen var det mörkt i vagnarna – inte ett enda lysrör var tänt. Förr hände det jämt minns jag, men nu inträffar det ytterst sällan. Sen om det har att göra med de nya tågen, bättre lysrör, jämnare elförsörjning, eller någonting helt annat har jag ingen aning om. Mörkt var det i alla fall och nattsvart blev det i tunnlarna. Först tyckte Korvas att det var lite obehagligt, eftersom det var helt nytt för henne, men efterhand byttes obehaget mot fascination och en viss förtjusning. En upplevelse som har etsat sig fast så till den grad att hon pratar om det flera gånger varje dag.

Allt som krävdes för att Korvas skulle bli lugn i mörkret var att vi förklarade hur det låg till:

 ”De har släckt lampan i tåget.”