Det var skolavslutning för Molly idag. Vid frukostbordet berättade hon förvånat att hon inte riktigt kunde fatta att sommarlovet redan skulle börja. Det kändes ingenting i kroppen, som det brukar göra. Hon brukar vara pirrig och uppspelt, kanske rent av ha lite svårt att somna natten innan, men ingenting av det hände denna gång. Nu var hon bara trött, som vilken morgon som helst.

Då berättade jag för henne, samtidigt som jag insåg jag hur otroligt deppigt det lät, att detta var en försmak på hur det kan kännas när man blir vuxen. Att man minns hur man brukade känna vid olika tillfällen, som jular, födelsedagar, nyårsaftnar, skolavslutningar och så vidare, men inte känner någonting längre. Eller i alla fall en mycket mildare känsla. Jag kan inte minnas senaste gången jag hade svårt att somna inför en födelsedag, även om jag inte har några som helst problem att minnas ATT jag en gång var pirrig inför födelsedagarna. Molly däremot brukar börja prata om sin nästa födelsedag, dagen efter den förra.

Jag kände mig tvungen att förklara för Molly att man naturligtvis fortfarande känner starka känslor som vuxen – det gör man ju. Men det går inte att komma ifrån att känslorna sällan är lika rena och obefläckade nu som då. Oundvikligen är man mer avtrubbad.

Men det följer en logisk ordning, som ett mätinstrument för hur nära döden man har kommit. Om man blir kall när man dör är det väl rimligt att man svalnar på vägen?