Imorse övervägde jag att inte hälsa på Korvas alls innan jag gick. Jag hade bara några minuter på mig och det kändes så futtigt och så visste jag att det skulle bli extra jobbigt att gå hemifrån sen. Men det kändes ännu jobbigare att inte se henne över huvud taget, på en hel dag, och när jag hörde henne säga ”pappa jobbet” inifrån badrummet kände jag hur det knöt sig i magen och att jag bara måste träffa henne de där minuterna – hur jobbigt avskedet än skulle bli.

Jag pussade på henne och tänkte sätta på henne strumporna, men det fick jag inte, det skulle mamma göra. Sedan fick jag två minuter med henne i fåtöljen, då jag pressade näsan mot hennes tinning, i ett försök att suga i mig en dos så kraftig att den skulle räcka hela dagen.

När jag sa hejdå kom Korvas springande med öppna armar och sa ”pappa stanna” och då brast det bara, sådär tvärt och plötsligt, och i nästa ögonblick hade jag blött ner både mina kinder och min dotters hårbotten.

Jag vet ju inte hur hon tänker, eller hur hon uppfattar tiden, men hon har definitivt förstått att jag bara plötsligt, över en natt, slutade att vara med henne – bara försvann. Och det är någonting inom mig som dör när jag tänker på att hon kanske tror att det är såhär det ska vara nu