Igår när vi kom fram och hoppade ur bilen plockade Korvas upp en kotte, det första hon gjorde. ”Kott” sa hon och höll den hårt i handen. Det finns miljontals kottar här, men hon intresserar sig inte för någon annan – den hon har är perfekt och hon behöver bara en, och den håller hon fast vid och bär med sig överallt.

Tidigare var vi nere vid havet och jag visade hur man kastade macka. Korvas ville också pröva, så vi gick ut på en brygga där hon fick kasta i sin sten, som hon bar med sig i sin lediga hand. Femtio meter tillbaka för att hämta en ny sten och sedan tillbaka igen och i med nästa. Så fortsatte det, som om hennes uppgift var att helt tömma stranden på stenar. Och jag visste redan från början att det skulle bli traumatiskt när vi måste bryta upp, innan uppdraget var slutfört. ”Kassa i vatten” gråtmumlade hon bakom nappen, när jag bar henne tillbaka mot stugan. Nu med en sten i den hand hon inte bar kotten.

Vi är på Gotland och kan gå ner till havet igen imorgon, för att ta vid där vi slutade.