Jag ville bjuda på bilder, men jag får det inte att fungera. Bilderna vill inte hoppa över från systemkameran till min, relativt nya och relativt outforskade, dator. Så jag skiter helt enkelt i det. 

Idag hände någonting enastående – en milstolpe i Korvas liv. Även i mitt kanske man får lov att säga. Vad jag glömde nämna igår att vi köpte, förutom båt och gummibassäng, var en potta. Korvas har ju börjat intressera sig för olika tillvägagångssätt, när det gäller toalettbesöken och vi beslutade för en tid sedan att det var dags för en potta. Sedan igår har pottan stått bredvid gummibassängen och bland annat fungerat som stol. Korvas har suttit på den och lekt med båtar och andra plastsaker. I bassängen vill hon inte vara, men gärna bredvid och gärna sittandes på en potta. Ibland har hon fyllt den lilla skålen i pottan med vatten och vid ett par tillfällen har hon, under jubel från mamma och pappa, även kissat i den. Vi har sagt att hon också gärna får bajsa i den, vilket hon också vid flera tillfällen har påstått sig ha gjort, men med osynliga Korvar som resultat.

Jag ska väl inte säga att hon har ljugit, hon kanske har trott att hon har bajsat, eller så har hon bara varit så upptagen av tanken på att hon en dag ska bajsa i pottan, att hon har pratat om det, som om hon redan hade gjort det. Vad vet jag? Men med det som bakgrund kanske man kan förstå att jag inte förväntade mig att det skulle ligga någonting i pottan när hon idag återigen påstod att hon hade bajsat i den. Men som en artig gest gick jag i alla fall fram för att titta och fann, till min stora förvåning och till min kanske ännu större förtjusning, att det faktiskt låg en korv i pottan. Vi jublade och jag skrattade och berömde henne så att hon förstod att det hon hade åstadkommit var någonting fenomenalt.

Efter att jag sköljt ur pottan tyckte jag att Lisa, som åkt in till stan för att jobba, absolut måste få ta del av denna fantastiska nyhet, så jag ringde upp henne och gav luren till Korvas. Normalt sett brukar hon mest le lite fundersamt mot telefonen, eller på sin höjd säga ”hej” eller ”mamma”, men denna gång lyckades hon själv berätta för sin mor om sin stora bragd. ”Kåjas bassa i potta” sa hon, varpå det bjöds på ytterligare jubel och lovord i andra änden av telefonen.

Bilderna jag så gärna ville bjuda på, men misslyckades med, var alltså inte på bajs, det bör kanske klargöras.