Jag har varit själv på landet ett dygn för att skriva lite. Helt ensam har jag varit, sånär som på ett rådjur som har skrämt mig ett par gånger, genom att prassla till när jag minst anar det. Men jag har också skrämt rådjuret vid ett par tillfällen, då jag har prasslat till när han minst har anat det. Vi är lite lika på det sättet han och jag (jag tror att det är en han för att det har horn), att vi skrämmer varandra lite då och då, när den andra minst anar det. Vid ett par tillfällen har jag till och med smugit på honom med flit, för att komma riktigt nära. Då har han sprungit iväg väldigt snabbt, när han till slut har upptäckt mig.

Jag tror att han är lite räddare för mig än jag är för honom, därför att jag aldrig springer iväg när jag plötsligt upptäcker honom, jag rycker bara till litegrann. Men i grund och botten är jag mindre rädd för honom än han är för mig, därför att jag vet att han är jätterädd för mig. Det ligger liksom i naturens ordning att han ska vara jätterädd för mig och inte jag för honom. Både han och jag bara vet att det förhåller sig så, och rättar oss efter det. Vi ifrågasätter det inte.

Men det är allt bra lustigt ändå, för det skulle krävas mycket lite för att ändra på det. Om han fick för sig att han inte skulle vara ett dugg rädd för mig längre, att han plötsligt insåg att det inte fanns någon anledning att vara det, då skulle plötsligt jag bli livrädd för honom. Då skulle det vara jag som lade benen på ryggen om jag upptäckte att han avsiktligt smög på mig.

Så skör är balansen.