För några dagar sedan åkte jag ensam med Korvas i båten, för första gången. Eftersom jag fortfarande är lite ovan vid sjölivet, ville jag ta det försiktigt och börja med en mindre utflykt.

Korvas satt lugnt i båten och tittade ut över fjärden och jag kände mig stor. Korvas kände sig säkert också stor, men jag tror att jag kände mig störst – stor och världsvan. Som en riktig pappa, kände jag mig. ”Här är jag ute och åker båt med mitt lilla barn”, tänkte jag ”inget konstigt med det.” ”Vi umgås inte med landkrabbor längre”, tänkte jag. ”Vi blir stingsliga på fast mark.”

Lugnt och fint lade jag till vid bryggan, vid den lilla lanthandeln och bensinmacken. Sen fyllde jag ett par dunkar med bensin och ställde i båten och så åt vi glass – Korvas och hennes store, världsvane far.

När det blev dags att åka hem igen satte jag ner henne på ett säte i båten och hoppade sedan i själv. Plask, lät det under mina bara fötter från den bensin som hade läckt ut från en dunk som stått i solen, med ett illa åtvridet lock. I samma ögonblick hoppade den lite trötta och griniga korvas ner från sätet, halkade och föll bakåt på rygg ner i pölen. Innan jag hann reagera försökte hon resa sig och halkade en gång till. Mitt trötta och numera bensinindränkta barn började då gallskrika, samtidigt som jag desperat försökte tvätta av henne och torka upp sörjan i båten.

Den stora, trygga och världsvana pappan fanns inte längre med oss i båten då. Han hade packat ihop och stuckit för länge sedan. Och som en klen ersättning hade han lämnat kvar mig – ett nervknippe till usling, som med hög puls gjorde så gott jag kunde, för att reda upp oredan och för att dölja min inre panik.

Jag höll henne i famnen hela vägen tillbaka. När vi kom fram hann jag nätt och jämt ta av henne alla kläder, innan vi båda föll in i en lång och tung middagssömn.

Vi vaknade upp som nya människor och tog en välbehövlig dusch. Efteråt, när jag satt på huk och skrapade ner vatten i golvbrunnen, kände jag hur en liten hand klappade mig på rumpan. Den lilla handen klappade på precis samma sätt som jag brukar klappa, med min stora hand, på bäraren av den lilla handens rumpa.

Och den stora världsvana pappan, syntes fortfarande inte till.