En av dessa heta dagar promenerar Korvas naken på bryggan och möter morfar på vägen.

”Hej Korvas!”, säger morfar.

”Det är kallt ute”, svarar Korvas.

”Är det kallt ute!?” frågar morfar och ser förvånad ut. Och det är ju inte konstigt att han undrar, då det är drygt trettio grader varmt i skuggan och gassande sol. Själv är jag beredd att krypa ur mitt eget skinn. Kanske tror morfar att hon är ett ovanligt fruset litet barn. Men då måste han förbryllas än mer över att hon väljer att gå naken. Framförallt vore det tragiskt. Om man fryser när det är trettio grader varmt har man ingenting i Sverige att göra. I ärlighetens namn vet jag inte var man ska bo då.

Jag skulle inte kunna följa med henne dit, till en plats där trettio grader varmt är kallt. Hon skulle få klara sig utan mig helt enkelt. Det skulle bli tomt för mig, men hon skulle i alla fall slippa frysa. Det skulle jag unna henne, men först efter att hon blivit myndig. Nu är det otänkbart. Det finns fler aspekter att ta hänsyn till nu, än att hon ska vara varm, även om det också är viktigt.

Vad morfar inte vet är att vi läser en godnattsaga för Korvas som heter Bu och Bä i blåsväder. Varje kväll väljer hon samma bok och i en av scenerna är de utomhus och Bu, eller om det är Bä, säger ”det är kallt ute”. Eventuellt kan det vara så att varken Bu eller Bä säger varken bu eller bä i väderfrågan, utan att det är berättaren som bara konstaterar att det är kallt ute. Ett kallt konstaterande, så att säga. (Nu håller jag på att ordvitsa ihjäl mig här, jag känner det – förlåt. Men finnarna lär älska det).

Hur som helst förklarar det varifrån Korvas har fått att det är kallt ute. Men det förklarar inte varför hon säger det när det är trettio grader varmt, och som svar på ett ”hej”. Man kan ju inte bara gå och haspla ur sig helt obefogade oneliners, bara för att man råkar ha läst eller sett någonting. Det är inte hållbart.

Bara för att illustrera hur befängt det blir om man inte kan hålla isär böcker och filmer från verkligheten har jag fantiserat ihop ett scenario där jag, som nyligen sett en film om en man som lever med björnar, agerar på motsvarande sätt.

”Hej Daniel!”, säger min fiktiva motspelare.

”Jag lever med björnar”, svarar jag.

Ja ni ser, det är inte hållbart.