Förr eller senare måste det ju hända, så är det bara. Jag vet inte vad som fick mig att ta itu med det igår. Kanske var det för att jag seglade iväg i tankarna, till Korvas bebisdagar och förundrades över hur stor hon har blivit nu, som jag kom att tänka på hennes gamla navel och fotledsband från BB, som har legat på fönsterbrädan i hennes rum i drygt två år.

Varje dag som går är ju ett steg mot oberoende – man fostrar sitt barn till att inte behöva en längre. Målet är att bli överflödig, så att säga. Kanske är det därför jag har väntat och försökt bromsa in takten något. Så länge man inte har lagt undan naveln och identifikationsbandet från förlossningen har man en känsla av kontroll – att det är långt kvar till oberoendet. Men det finns en gräns för hur länge man kan förvara gamla kroppsdelar på fönsterbrädet, innan man blir betraktad som en galning. Så är det, hur smärtsamt det än känns – det är inte jag som har hittat på de reglerna.

Så jag började rota i en låda med gamla tändsticksaskar, efter en lämplig förvaringsask till minnessakerna. För det finns nämligen ingen gräns för hur länge man får förvara gamla kroppsdelar, så länge man inte har dem framme och förvarar dem i lämplig burk eller ask. Så är det – tror jag. Eventuellt har jag hittat på just den regeln själv.

Jag hittade en perfekt tändsticksask från Tranan, som jag tog för många år sedan – före rökförbudets tid. Nu kan man förmodligen inte få tändsticksaskar därifrån längre, vilket gör förvaringsasken ganska unik.

Så kan det vara i livet, att ena gången öppnar man en tändsticksask för att tända en cigarett och nästa gång för att lägga i sin dotters navel.