Man kan säga vad man vill om överlagda brott, men de kräver en viss mognad och livserfarenhet. Det är en av anledningarna till att jag också kände stolthet i kombination med oro, då jag hindrade Korvas från att snatta en andra gång i matbutiken häromdagen.

Det är en frihetskänsla att gå ut utan barnvagn, vilket också förvandlar gångsträckorna till angenäma promenader snarare än transportsträckor. Korvas är med och bestämmer takten och kan, när hon vill, stanna för att studera en liten skräpbit eller en sten som hon finner längs vägen. Ofta bär hon sedan med sig sina fynd under hela färden.

Det var just en sådan dag, inne i affären utan barnvagn, som jag upptäckte att Korvas hade munnen full med vindruvor. Jag stod med ryggen till och plockade nektariner och när jag vände mig om stod Korvas där med ett stort leende och pekade mot brottsplatsen och sa, knappt hörbart: ”Jättegott”. Hon var på väg ner med handen igen, när jag upplyste henne om att det inte gick för sig, att man måste betala först. Något som jag är övertygad om att hon visste mycket väl redan innan brottet begicks.

En minut senare var jag i en annan gång och letade efter russin, när Korvas släpade efter. Hon drogs mot någonting annat tycktes det. Med en finurlig min sa hon: ”Hej då pappa, vänta lite, kommer snart”. Det var då jag kände en stor våg av stolthet skölja över mig. Naturligtvis förstod jag vad som var i görningen. Hon skulle snatta mer druvor, men visste att hon inte fick och hade därför utarbetat en plan. Hon ville låta mig tro att hon bara skulle göra någonting oskyldigt, strosa omkring lite i affären bara, och sedan skulle hon komma tillbaka till mig. Planen måste ha verkat vattentät i hennes värld. Kanske tänkte hon inte på att tvååringar ytterst sällan tillåts strosa fritt i affärer. Och förmodligen förstod hon inte heller att tiden mellan det första brottet och nästa brottsförsök var så kort att det skulle generera misstankar.

Men snarare än att kritisera bristerna i hennes plan, ville jag hylla och fira henne för ATT hon hade en plan. Så efter att jag smugit bakom henne för att konstatera att mina misstankar överrenstämde med verkligheten och gett henne ytterligare en lektion om att man måste betala för de saker man äter från affären, belönade jag henne med att köpa en stor klase vindruvor.

Och hela den glada vägen hem fick hon mumsa obegränsat.