Häromdagen såg jag ett program om en man som levde tillsammans med grizzlybjörnar under tretton somrar. Timothy Treadwell hette han. Timothy älskade björnar och ville beskydda dem och allra helst ville han vara en björn själv. I ärlighetens namn verkade han inte vara helt och hållet frisk. Vilket naturligtvis inte gör honom till en dålig eller ond människa – det gör honom bara till en inte helt frisk människa. Tvärtom var det svårt att inte tycka om honom och beundra hans mod, eller dumhet, eller vad det nu var frågan om. Någonting värt att beundra på något sätt var det i alla fall. Om någon klarar av att leva, obeväpnad, tillsammans med livsfarliga grizzlybjörnar under tretton somrar så måste denne ha något att beundra, så enkelt är det.

Förresten menar jag egentligen inte ”livsfarliga” grisslybjörnar. En björn är en björn – varken mer eller mindre. Men det är livsfarligt att vistas med björnar, om man är människa (eller lax), just därför att en björn är en björn. Det är ju inte så att björnarna går omkring och är livsfarliga, bara sådär i största allmänhet. De går bara omkring och är björnar, helt enkelt. Själva livsfarligheten uppstår i och med mötet björn och människa. Jag menar, en giljotin är ju inte farlig om man inte stoppar huvudet, eller några andra vitala lemmar, i den.

Hur som helst, för er som undrar, blev det aldrig någon fjortonde sommar med björnarna för Timothy Treadwell. Varför? kanske ni undrar. Tröttnade han plötsligt på björnar, eller hade han inte råd att finansiera sina resor längre? Nej, faktum är att det inte blev någon fjortonde sommar för Timothy Treadwell över huvud taget, varken med eller utan björnar, därför att han blev uppäten – av en björn.

Det enkla skälet till varför jag skriver om det här är för att jag är orolig.

Vad tror ni, är det en framtida Timothy Treadwell vi ser i Korvas?