När jag inte har skrivit i bloggen på ett par dagar känns det ofta som om jag borde be om ursäkt. Men det behöver jag inte – egentligen. Det är ju min blogg som jag får göra och inte göra vad jag vill med. Inom ramarna för vad lagen tillåter naturligtvis. Men det känns lite som att bloggen är min lägenhet, som jag har flytt utan att lämna någon lapp efter mig, som redogör för var jag befinner mig och för vad jag sysselsätter mig med. Och det vore ju inte okej, om det vore så. Men så är det ju inte – det bara känns så. Ungefär.

Det vore dessutom samma sak som att säga att de som behagar läsa Korvasbloggen bor hemma hos mig, och det gör de ju inte. Med Lisa som undantag då, som både läser bloggen och bor här. Men henne räknar jag mer som en som bor här än som en läsare, vilket förmodligen är en förutsättning för att vår relation ska fungera.

Nej, egentligen är det lite mer som att jag har dragit upp en av persiennerna i mitt hem och att de som behagar läsa Korvasbloggen är mina grannar som kan kika in genom fönstret (det säger jag utan att prata om mina läsare som fönstertittare i någon negativ bemärkelse). Men om man ser det så vore det närmast perverst att lämna en lapp efter sig. Jag skulle bli förbannad om jag upptäckte att en granne hade lämnat en lapp i sitt fönster, som var ämnad för mig, för att förklara att den var bortrest och gjorde det eller det. ”Vem fan tror min granne att jag är, egentligen?”, skulle jag tänka. ”Jävla skitgranne!”, skulle jag tänka.

Således tänker jag inte be om ursäkt, trots att det på ett sätt känns som att jag borde, men på ett annat, lite starkare sätt, som att jag inte borde. Däremot kan jag snabbt redogöra för vad jag har gjort, sedan jag befann mig på en parkering i Älmsta. Korvas och jag, och efter ett dygn även Lisa och Molly, har hälsat på min syster och hennes familj. Vi har ätit, druckit, umgåtts och klappat kaniner, och allt har varit toppen. Förutom att Korvas kallade min syster och min svåger för mamma och pappa.

Det var fan inte okej.